Sommaren är kort.

Ledin hade rätt, när han skrev den där låten.
Jag bar in stora solparasollen idag. Det är en sån där jätte som vevas upp och då brer den ut sig över halva altanen. Så solen, som man hela tiden väntar på, har inte en chans att tränga sig på. Den får vackert lysa på parasollen, inte på oss.
Det är konstigt, för det är ju sol man vill ha. Det var likadant nere på stranden i Torrevieja i förra veckan. Alla som skulle dit, släpade med sig solparasoller. Vi också.
–Det ska bli skönt att komma ner till solen, sa vi när vi åkte till Malmös internationella flygplats i Sturup. Och samma sak sa vi i flera veckor innan vi började packa.
Sen var vi där, på den spanska solkusten. Och hela tiden letade vi efter skugga.
Frukost på altanen på skuggsidan. Eftermiddagsfika i skugga på gårdssidan mot poolen. Strandbesök med medtagen parasoll som gav skugga på playan.
Solcremer med extra skyddsfaktor hörde också till utrustningen.
–Vilken vacker solnedgång, sa vi, när solen färgade himlen röd i långt borta i väster. Nu kunde vi titta fram ur skuggan. Vi hade klarat ännu en dag. Nu var det månen som tog över himlavalvet och den behövde vi inte skydda oss mot.
Och idag åkte solparasollen här i Malmö in i förrådet.
Den har inte behövt göra så mycket nytta den här sommaren.
Men det blir nog bättre nästa år.
Synd bara att det är så långt dit.