Tillbaka i verkligheten.

Satte mobilen på väckning kl 04.00 i morse.
Morgonflyget från Alicante till Sturup går vid åttatiden och vi befann oss i Torrevieja miltals från flygplatsen. Kände inte till vägen heller. Hade aldrig kört den förut mer än i motsatt riktning, när vi kom hit i förra veckan. Vid femtiden på morgonen var vi enda bilen på vägen i långa stunder, så det var bara att dra på. Raksträckor mellan rondeller i mil efter mil , men så kom det en plötslig böj eller en oväntad brant backe upp eller ner, när man minst anade det. Så det gick inte att slumra till och framför allt inte när man kom fram till flygplatsområdet. Jag missade en skylt och upptäckte försent att jag var inne i fel fil och tvingades hamna i flygplatsens tillfart för taxi och vanliga bilisters infart till P-platser och avsläpp av passagerare. I själva verket borde jag köra i filen som ledde in till hyrbilarna. Nu fick jag köra runt hela skiten en gång till för att hitta in till Hertz, som inte hade öppet så här tidigt. Men jag parkerade bilen och slängde nyckel och alla handlingar i en låda och sedan kunde vi börja leta efter incheckningen.
Flygplatsen i Alicante är nog byggd för en framtida verksamhet, där de som bestämmer har bestämt sig för att då, i framtiden, ska den här flygplatsen ha mer trafik än någon annan flygplats i Spanien och så har man byggt efter detta önskemål. Lokalerna är enorma, dåligt skyltade och ger anledning till långa promenader mellan parkering, incheck, säkerhetsspärr, café och boarding. Man måste ha kikare för att se åt vilket håll man ska gå. Man tar rulltrappa neråt när man egentligen ska uppåt, för skyltarna är antingen missvisande eller obefintliga. Överallt står folk i klungor och diskuterar åt vilket håll de ska gå. Man tror att man har gott om tid när man kommer till flygplatsen två timmar innan planet ska gå, men det säger inte ens vips innan man måste jäkta till rätt boarding och sno åt sig en plats i kön.
Sen gick RyanAir-planet mot Malmö och ju närmare vi kom, desto mer guppade planet i blåsten. Landningen utfördes med stor skicklighet av piloten, som fick kämpa mot vindar från alla håll och de sista metrarna innan marken kunde man betala avgift för om de fanns i en karusell på Tivoli. Allra sist lät det som en smäll i fronten. Det måste vara främre landningshjulet som fick stryk och jag trodde att det var på väg att brytas i småbitar.
Men flyvärdinnorna, en blond och en mörk, som satt i fronten med blickarna mot oss pax (det är vad de kallar oss) och bara skrattade och verkade ha hur kul som helst.
Och hemma hade hösten gjort entré.