Ska inte bli långrandig.

Är man bloggare bör man nog veta i förväg vad man ska skriva.
Men sån är inte jag. Jag bara börjar skriva, så får jag se vad det blir.
Det är spännande. Och det är bara jag som upplever en text medan den växer fram. Du som läser det här kan ju direkt avgöra t ex hur lång den är. Jag själv vet inte om nästa rad är den sista.
I bakgrunden hör jag Jerry Lee Lewis.
Jag gjorde nyss en spellista med ett antal låtar som visar vilken storhet han är. De flesta av låtarna jag valde ut gjorde han under en kreativ period på 1970-talet. "She even woke me up to say good-bye", "Middle age crazy" och några andra liknande countrylåtar. Jag tog också några av hans allra senaste inspelningar från 2000-talet, som visar att han fortfarande uppe i 70-årsåldern behärskar både sångmikrofonen och pianotangenterna. Han sjunger med en inlevelse som får mig att tro att varje textrad är självupplevd.
Jerry Lee har sällan fått någon cred av seriösa musikskribenter. Han betraktas ofta ur perspektivet rock´n´rollrebell 1957, aldrig som en vuxen man som sjunger låtar som betyder något. Han nämns aldrig som en av USA:s giganter inom showbiz. Han får aldrig den cred han är värd.
Men jag ska inte bli långrandig. Jag tror jag ska ta och skriva en artikel om Jerry Lee på rootsy.nu – om jag inte redan har gjort det. Jag får kolla.
Men här sätter jag punkt för idag. Det hade jag inte en aning om när jag började.