Allt som vanligt igen?

Jag har inte kollat, men nu är väl OS slut?
Och veckans Melodifestival handlar bara om förlorarlåtar. Ingen behöver bry sig om vem som vinner veckans final, det blir hur som helst en låt som redan har förlorat.
Dessutom är det grått väder och all snö är borta. Det regnar visst också.
Allt är som vanligt igen.
Så nu kan kvällstidningarna återgå till vanliga bokstäver i rubrikerna, bokstäver som inte tar så stor plats.
Reportrarna på Sveriges Radio kan sluta skrika i mikrofonerna.
SVT kan lägga tillbaka populära program i körschemat.
Är det inte skönt?
Det känns alltid bäst när allting är som vanligt. Eller hur?
När man inte vet vad det är för dag, måndag eller torsdag eller vad som helst, då är det en vanlig vecka.
Helst ska en vecka vara så vanlig att man måste skriva upp ovanligheter i en kalender för att inte glömma bort dem.
Till exempel att man ska gå till frisören.
När jag ser mig i en spegel nu, tänker jag att det måste vara längesedan jag var hos frisören, måste nog beställa en tid.
Då ringer jag frisören och får veta att han är på skidsemester. Det är ju inte så vanligt precis, att ens frisör är bortrest när man vill beställa en tid...?
Jag måste alltså vänta till nästa vecka.
Men tänk om han bryter benen i skidbacken. Hur länge ska jag då behöva vänta på att få en tid? Hur kommer jag att se ut?
Man kan ju inte gå till en annan frisör. Då klipper han eller hon inte på samma sätt som man är van vid. Man får en ovanlig frisyr. Jag kanske inte blir igenkänd av folk som borde känna igen mig. Måste kanske presentera mig ideligen.
Nä, det är bäst när allting är som vanligt. Eller hur?
När brevbäraren är försenad. När Systemet bara har en kassa öppen trots att butiken är full av kunder som vill ut. När parkeringsautomaten vägrar ta emot mitt plastkort, som fungerar i alla andra automater. När det blir åtta rätt på Stryktipset. När cykelpumpen har försvunnit.
Och när det är fyra år till nästa OS.