Pay per view

Tills för några år sedan körde jag upp till Örjans vall när det var hemmamatcher.
Men bensinen blev dyrare och dyrare. Och så himla kul är det inte att köra bil, speciellt vår och höst när vädret kan bli riktigt otrevligt ibland.
Så jag började kolla matcherna hemma på teven. Pay per view, alltså.
Igår var det allsvensk premiär och jag ställde in teven på Match 1: Halmstads BK – Trelleborgs FF. Och konstigt nog kom det genast bild i rutan, direkt från Örjans vall, utan att jag hade knappat in någon betalning!
Hurra, tänkte jag. Dom måste ha kopplat fel! Bara att titta och njuta. Gratis!
Och det var försnack, intervjuer och publikbilder. Glest på läktarna, vintern har ju inte vett på att ge sig av i år. Folk såg ut att frysa rejält. Men inte jag, hemma i fåtöljen. Och så började matchen. Fantastiskt!
Det såg lite trist ut på Örjans valls smutsgrå "gräsmatta". Spelarna visste inte riktigt hur bollen skulle studsa. Det blev ingen riktig fotboll. Lite korpen, snarare.
Och rätt som det var, efter fem minuter sa det klick och så försvann bilden.
Först blev jag förvånad, sen försökte jag klicka fram matchen till rutan igen via en av de fyra fjärrkontroller som behövs för att hålla igång en modern TV idag.
När det inte gick, förstod jag att jag hade fått ett smakprov. Ville jag se matchen, fick jag ringa upp Canal Digital och betala för kalaset. Det borde jag ha begripit.
Jag letade upp ett telefonnummer, ringde och kom till en inspelad dam som bad mig trycka på olika siffror, klicka in mitt personnummer och till slut vänta i kön, där jag för tillfället var nummer 19.
Jag väntade. Och väntade.
Till slut kom det en hurtig yngling som skulle se till att jag hade en bild på TV-rutan inom fem minuter. Så jag gick tillbaka till TV-salongen och satte mig i fåtöljen. Bilden var grå i fem minuter och lika grå efter tio. När det hade gått en kvart, ringde jag upp Canalen igen. Nu var jag nummer åtta i kön.
Medan jag väntade, försökte jag på telepatisk väg få någon slags kontakt med Örjans vall för att få veta om det hade blivit några mål. Men det gick inte.
Däremot svarade en pigg yngling i luren. Han meddelade glatt att jag skulle dra ut väggkontakten och plastkortet i boxen, vänta i två minuter och sedan koppla in sladden och trycka tillbaka kortet. Då skulle bilden komma om fem minuter!
Inte fan kom det någon bild. Det var en svart ruta nu också. Och nu var det snart dags för halvtidsvila upp i Halmstad.
Jag ringde upp Canalen igen och lyckades lura in mig på ett nummer där det inte fanns någon kö. En ung dam förklarade att de hade ett fel på sin utrustning och att det var många som ringde och sa att de inte hade någon bild. Men hon tyckte att jag skulle låta teven stå på och ringa när matchen var slut och berätta hur det gick med bild och ljud. OK, sa jag och gick och satte mig vid webbradion och fick i alla fall höra referat från hela andra halvlek. En referent, som fick matchen att verka spelas i slow motion, och en lika intetsägande bisittare, var i alla fall bättre än ingenting alls.
Efter matchen ringde jag Canal Digital, som lät en hurtig ungdom meddela att jag skulle få en faktura, för det var inte hos dem felet låg. Det var hemma hos mig det krånglade, sa han.
–Men jag har ju följt era anvisningar! sa jag. Jag har dragit loss sladd och plastkort och satt tillbaka dem igen! Men ni har likt förbannat inte lyckats få fram bilden. Ska jag ändå betala?
–Ja, felet fanns inte hos oss. Och ibland måste man kanske dra ut sladd och kort två eller tre gånger.
–Men det var det ingen som talade om för mig! sa jag mycket irriterad. Nu vill jag ha namn och telefonnummer till någon ansvarig direktionsmedlem som jag kan ringa imorgon. För någon sådan person finns väl inte i tjänst just nu? Direktörerna är väl lediga på söndagar?
–Ett ögonblick, sa ynglingen. Häng kvar!
Efter några minuter kom han tillbaka.
–Vi kommer inte att debitera dig, sa han. Du får ingen faktura.
Jag vet inte vem han hade pratat med. Någon höjdare på Canal Digital, som inte ville diskutera saken med en ilsken kund? Troligen. Det viktiga var att jag slapp betala.
Och det trista i den här historien var att HBK inte kunde fixa ett enda litet mål på TFF. 0–0 hemma, det är sorgligt.