På hästryggen

Nä, jag rider inte.
Men jag började en gång i tiden med att gå i ridskola.
Det är precis som mitt golfande. Jag spelar inte golf. Men jag började en gång i tiden med att lära mig träffa bollen. Efter några veckor kunde jag slå iväg den med en järnfemma. Det var inte så kul, faktiskt. Men det är en annan historia, som jag kan återkomma till.
Ridandet var inte heller särskilt kul. Det bara lät så, när vi pratade om det. "Vi", det var alltså ett gäng medarbetare på reklambyrån i Göteborg där jag jobbade ett par år för längesedan.

Det var den kreativa chefen, en inflyttad stockholmare, som drog igång det.
–Vi lär oss rida nu i vinter och första semesterveckan i sommar, drar vi iväg till Irland hela gänget och dricker öl och rider runt i den vackra naturen.
Det lät kul. Speciellt det där med att dricka öl på Irland.
Så vi anmälde oss på Böö ridskola utanför stan och blev ett gäng på 10-12 personer, alla utan erfarenhet av hästar och det som hör till.
Vid första lektionen fick vi hjälp av småtjejer som ledde in hästarna i en stor fyrkantig manege, där man tydligen skulle rida runt ett tag. En f.d. skånsk fanjunkare var ridlärare. Han stod med en liten piska i handen och höll en lång föreläsning om hur man skulle klättra upp på hästen, sätta sig tillrätta i sadeln, hålla i snörena som hette tyglar och vara rak i ryggen. Genom att dra i snörena på olika sätt, kunde man få hästen att gå framåt, svänga och stanna. Ville man att hästen skulle springa i olika farter, så reglerade man detta med fötterna.
En häst är mycket större än man tror. När jag satt där uppe på ryggen, var det väldigt långt ner till marken. Man ville ju inte ramla av, precis. Och den verkade inte bry sig så mycket om att jag drog i snörena. Den bara gick lunkande framåt och inte ut i manegens hörn heller, som fanjunkaren stod och skrek om. Alla hästarna drog sig mer och mer mot mitten och gick i en cirkel istället för i en stor fyrkant.
–Ni ska ut i hörnena! Detta är ingen jävla cirkusmanege! skrek fanjunkaren.
Jag ryckte och slet i snörena, hästen gnäggade och fick spader. Rätt som det var tog han sikte mot bortre kortsidan, började springa rakt mot den och tvärnitade när han var nästan framme. Hästfan hade tänkt sig att jag skulle fara iväg i luften och landa nånstans på läktaren. Men jag höll mig fast i manen. Jag blev inte avkastad!
Fanjunkaren kom springande, tog tag i en rem i hästens nylle och skrek en massa order som var riktade till hästen, inte till mig.
Till mig sa han:
–Ja, det är en besvärlig häst, den här. En gång rymde den och hamnade på motorvägen mot Borås...

Jag bestämde mig för att lägga av med ridandet och ägna mig åt schack istället.
Och så gjorde även övriga deltagare i gruppen. Under de kommande veckorna droppade de av en efter en och till slut var det bara stockholmaren kvar.
Men han åkte faktiskt till Irland som enda deltagare i det som skulle bli vår gruppresa.