Golfaren. Del 1.

Jag nämnde häromdan att min golfkarriär varade kanske något längre än min karriär som ryttare. Men det är ju skillnad på ett ridhus och en golfbana. Det tar längre tid att komma runt Tylösands 36 hål än manegen i Böö, om du förstår vad jag menar.
Jag växte upp några kilometer från golfbanan i Tylösand och såg ju golfarna varje dag varje sommar. Men av någon anledning kände jag inte någon längtan efter att bli som dem. Det var inte förrän jag flyttade till Malmö, som jag kom i närkontakt med golfen. Utanför entrédörren till min arbetsplats fanns en P-plats och på andra sidan denna fanns en övningsbana för golfare. Man kunde köpa en hink bollar och fick låna en klubba och sen var det bara att försöka. Vi började ta en hink bollar efter jobbet. Någon annan After Work-aktivitet fanns inte på den tiden.
En av mina uppdragsgivare var golfare, visade det sig. Vi kan kalla honom Östen, för det hette han.
Han undrade om jag ville följa med till hans hemmabana och gå en runda på riktigt. Jag kunde få låna ett halvt set klubbor och en axelbag. OK, sa jag. Men jag hade inga golfskor eller några andra som helst golfpersedlar att ha på mig. Det fick bli jympadojjor, jeans, t-shirt och en vanlig jeansjacka. Östen hade allt, inklusive en tröja med en liten krokodil på.
Vi skrev in mig som medlem i Halmstads Golfklubb, för det var ju den jag hade sett mest av tidigare. I rutan där det stod hcp skrev jag in en tvåa. Ingen skulle väl se mig ändå ute på banan när vi nu skulle gå en runda på Trelleborgs inte riktigt lika exklusiva bana som den i Tylösand. Det bockades faktiskt lite extra för mig i receptionen när jag skrev in mig och betalade min green fee. Östen hade ju med sig en spelare från den fina världen, även om det inte direkt märktes på klädsel och utrustning. Jag gav nog ett förbryllande eller kanske excentriskt intryck. Och då hade de ändå inte sett mig slå iväg en boll...

Fortsättning följer!