Är det kul att bo här?

Tog en promenad med Blondinen i Malmös nymoderna stolthet, Västra hamnen.
För er som läser det här i en annan del av världen, kan jag tillägga att V. hamnen är den del av Malmö där Turning Torso skruvar sig upp i skyn.
En vit, snedvriden skyskrapa där de boende har tillgång till vinkällare. Tillgång och tillgång, förresten. De måste ju lägga dit flaskorna själva, flaskorna som de sedan har tillgång till, alltså.
Vi gick i vinterkylan, isblåsten pinade våra ansikten och det satt endast ett par på den enda öppna uteserveringen.
Alltihop ser ut som en filmkuliss.
Här skulle t ex Tati kunna ha spelat in en fortsättning på Playtime.
Här bor man i nybyggda kåkar, som alla ser ut som utställningsföremål. Och det var de ju från början. Alltihop byggdes för utställningen BO1. Några hus var inte färdiga när de visades för allmänheten. Några var inte färdiga när de första hyresgästerna flyttade in heller. De flesta husen ser konstiga ut, som om de vore byggda av Legobitar, ungefär. Gatorna ser lika konstiga ut. Som om de planerades efter skrynkliga ritningar.
Här kan man bo med utsikt rakt ut över Öresund. Bron till Danmark skymtar i horisonten vissa dagar när det är klart väder. Här kan man också bo med utsikt rakt in i baksidan på en och annan tråkig industribygygnad. Och dyrt är det, oavsett utsikt.
Vi frös, det blåste is, vi såg andra som huttrade.
-Det är sommaren som är så fin här, säger en del.
Men det är samma fula kåkar på sommaren som står här. Och på sommaren vimlar här av folk. De som bor i närheten av en uteservering kan inte själva sitta på sina altaner och mysa, för de tillfälliga besökarna skrålar och gapflabbar, ropar och hojtar och vet inte vad klockan är heller.
-Nä, här skulle jag inte vilja bo, sa Blondinen.
-Men Tati skulle kunna göra en rolig film här, sa jag. Samtidigt öppnade jag bildörren vars handtag tog tag i min ena jackficka, så att jag följde med när blåsten tog tag i dörren när den flög upp med full styrka och jag gled iväg på marken där isen låg fast, så att jag hamnade under dörren med båda benen och knappt kunde ta mig upp.
–Tati hade inte gjort det bättre, sa Blondinen.