Golfaren. Del 3.

Fotografen fick följa med Östen och mig på utflykten till Tylösand.
Ingen av oss hade spelat på tylösandsbanorna, men jag visste i alla fall hur de såg ut.
De flesta hålen fanns i en skog. När man spelade ett av hålen, såg man inte något annat. Träd och buskar i skön lummighet fick promenaden på golfrundan att kännas som en skogspromenad eller en rundvandring i en vacker park.
Några hål var riktigt tricky. På ett korthål skulle bollen passera en bäck två gånger, innan den eventuellt hamnade på greenen.
Vi betalade en svindyr greenfee och fick en starttid.
Sen var vi igång.
Jag spelade fortfarande helst med järnfemman. Enda skillnaden jämfört med tidigare var att jag hade fått en lite bättre swing och kunde komma iväg med bollen ca 100 m med lite medvind. Och rakt slog jag.
Både Östen och fotografen hade ett helt annat tillslag och kom iväg långt bort mot horisonten på första hålet. Här var det vida vyer och bara några strategiskt utplacerade bunkrar som hinder. Jag kom fram till greenen på fyra slag och behövde tre puttar för att sänka bollen. De andra två klarade hålet på fyra slag, log lite och sa att det var ju inte så dumt.
Skogen kom man in i på andra hålet och nu var det bra att slå raka slag.
Vad som framkom väldigt tydligt var att både Östen och fotografen inte var vana vid skogshinder. Deras bollar gick högt och långt, men riktigt vart de skulle ta vägen, de visste de inte förrän de hade skickat iväg dem. Bollarna slicade eller hookade in mellan träd och buskar på varje hål. De fick leta och de tvingades många gånger flyttad bollen till ett läge där det gick att komma åt den med klubban. Och då fick de plikta. Deras humör sänktes i takt med banans svårigheter. Ingen av dem njöt av den vackra naturen, de hörde inte fågelsången eller porlandet från bäcken, som här och där gjorde en liten sväng in på golfbanan.
Jag slog raka bollar, höll mig på fairway och behövde aldrig leta.
Östen blev tystare och tystare.
På femtonde hålet gjorde han slutligen det som jag aldrig trodde jag skulle få se på en golfbana.
Han var ilsken redan vid utslaget och svor en lång ramsa när han såg sin boll fara in mellan träden på banans högra sida. Innan han slog sitt slag hade han precis upptäckt att fotografen hade ledningen med tre slag och att det var jag som låg tvåa. Mina raka korta slag blev visserligen många, men jag slapp en massa extraslag mellan trädstammar och buskar. Östen låg nu på tredje plats och slog iväg sin boll i ett infekterat tillstånd, där ilskan hjälpte till att förstärka slicen som ledde den lilla vita kulan långt in i urskogen.
Vi andra två erbjöd oss att hjälpa till med letandet. Tiden gick, vi kände pressen på oss från nästa grupp spelare, som fick vänta på sina utslag.
Det var då jag fick se det.
Östen höjde sin klubba i luften, tog all sats han orkade med och drämde in klubbspetsen i en strong tall. Det small så att det ekade över hela Tylösand. Klubban vek sig runt stammen och blev obrukbar för all framtid. Fotografen och jag glodde på Östen, som i slaget fick ett blödande sår i handen.
Vi avbröt spelet och promenerade tysta mot klubbhuset.
Det var min sista golfrunda.
Det räckte nu. Korta raka slag är inte kul i längden och hur man träffar en golfboll med en träklubba som har mycket längre skaft, det vet jag fortfarande inte.
Östen tog ett break, men fortsatte slica och hooka efter ett tag.