måndag 8 februari 2010

Hos fotvårdaren

Blondinen har de senaste åren besökt en slags skönhetssalong för fötter i Limhamn. Och så har hon då och då tjatat på mig om att jag också borde gå dit.
–Man får helt nya fötter utan skavanker och förhårdnader, sa hon. Och det är massvis av karlar som går dit, både unga grabbar och gubbar!
Jag tände liksom aldrig, så till slut sa hon att hon hade bokat en tid för mig, så nu var det bara att åka dit.
Fotspecialisten visade sig vara en dam från Polen, som hade hoppat av från reklambyråbranschen där hon hade jobbat med skalpeller på en originalavdelning.
Nu jobbade hon med skalpeller på sin egen salong en trappa ner i en villa på gränsen mellan Malmö och Limhamn.
–Det gör inte ont, sa hon. Sen jobbade hon med en fot i taget, filade, putsade, klippte, oljade in, smörjde, ryckte loss, filade igen, smetade in och förklarade under tiden vad hon gjorde.
–Är det Eva Cassidy du spelar? undrade jag.
–Oh, känner du till henne? sa hon. Det är det aldrig någon som gör!
Sen pratade vi musik, från Elvis och framåt. Hon berättade att hon som ung flicka i Polen hade lyckats få iväg ett brev till Elvis och han svarade med ett signerat foto med en personlig hälsning riktad direkt till henne.
–Det var en otrolig känsla att ha fått en present av Elvis, sa hon. Sen blev fotot stulet.
När hon var klar med högerfoten hade vi kommit in på resor till USA, för hon var inbokad på en tur till Florida. När hon råkade nämna att hon, precis som jag, hade varit i Galveston, kom vi in på Texas övriga platser som hon hade besökt. Det var Dallas och Houston.
–Har du aldrig varit i Austin? frågade jag.
–Jovisst! svarade hon. Och det var verkligen roligt!
Så där satt jag med tårna i vädret och pratade med en polska, som hade flytt till Sverige och fått svenskt medborgarskap, om hur kul man kunde ha i Austin långt borta i Texas, samtidigt som mina fötter liksom fick längre tår, nya naglar och på något sätt liksom blev mjuka undertill som på en femåring.
–Du har fina fötter, sa hon när jag skulle gå. Du behöver inte komma så ofta!
Det var ju synd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar