Golfaren. Del 2.

Vi kom ut på banan, Östen och jag. Jag skulle slå mitt första slag på en riktig golfbana, även om den kanske inte hörde till elitbanorna i landet. Golfbanan i Trelleborg drar kanske inte så många besökare utöver de egna klubbmedlemmarna. Men för mig var det nu golf på riktigt.
Jag peggade upp, drog upp järnfemman ur den skrikigt blå baggen, tittade ut över första hålet, som var ett par 4, och ställde mig i slagposition.
–Du borde kanske ta en träklubba här, sa Östen. Då kommer du närmare greenen!
Jag förklarade att jag inte kunde träffa bollen så bra med en träklubba. Jag sa som det var, att jag slog rakast och längst med järnfemman. Jag spelade med två klubbor, inte fler. Järnfemman och puttern.
Sen drämde jag till bollen. Östen studerade mig och tittade efter bollen, som gick rakt fram ca 25 meter. Det var 400 meter till greenen.
–Hm, sa han. Du tog inte ut swingen... Du slog till med mindre än en halv swing, bara. Då kommer man inte så långt.
–Men det var ett rakt och fint slag, sa jag.
Sen drämde Östen till med en träklubba som skickade iväg en lätt slicad boll över 200 meter. Den hamnade på ett fint inspelsläge till greenen.
Jag gick fram till min boll, som naturligtvis låg direkt på gräset. Nu skulle jag slå mitt första slag någonsin utan att ha bollen på en peg.
-Ta ut swingen nu, sa Östen.
Men jag gjorde som jag brukade. Järnfemmen och en liten halvswing missade bollen i första försöket och skickade iväg en grästova istället. Samma sak i nästa försök. Om jag fortsatte så här, skulle Trelleborgs Golfklubb snart ha en fairway av små jordhögar och lösa grästuvor. Men i femte försöket lyckades jag träffa bollen, så att den for iväg och hamnade i en sandbunker 20-30 meter bort.
-Jaha, sa Östen. Har du slagit med en wedge förut?
–Nä, men jag har hört att man kan ta järnnian, svarade jag och gick fram till bunkern, där jag sedan fördrev tiden med att försöka slå upp bollen. Östen räknade varje slag.
–Du är uppe i totalt tolv nu, sa han efter en stund. Då lyckades jag lyfta upp bollen med ett förvirrat slag som mer påminde om en grävskopas arbete än en golfklubbas eleganta lyft av sand och boll samtidigt. Men nu var jag på fairway och behövde bara tre slag till för att komma in på greenen, där jag med fem puttar lyckades få ner bollen i koppen.
–Jaga tror det blev 25 slag, sa Östen. Det är lite för mycket...
Själv fixade han första hålet på fem slag, ett över par. Det var han nöjd med.
Resten av dagen gick i samma stil. Jag gick hela 18-hålsrundan på 328 slag och det tyckte jag var godkänt för en debutant.
–Du borde ta några lektioner, sa Östen.
–Men detta är ju en verkligt enahanda bana, sa jag. Alla hålen se ju likadana ut, helt platta, inga träd och buskar, inga spännande utmaningar... det är bara att slå rakt fram hela tiden! Klart att man blir frustrerad.
–Du borde nog ta ett par lektioner ändå, sa Östen.
–OK, sa jag. Och sen, när jag har gjort det, åker vi upp till Halmstad och spelar på Tylösand, så att du får se en bana i internationell klass!
–OK, sa Östen. Men då tar vi det om några månader, så att du hinner lära dig ordentligt.
Jag sa OK och ägnade de kommande månaderna åt att öva lite slagteknik på Limhamnsfältet, gå med i St Ibbs Golfklubb på Ven (som var billig och inte ställde några frågor) och gå en runda var på alla de exklusiva banorna i närheten. Jag gick runt med ett halv set begagnade klubbor, golfskor inköpta på NK och iklädd en tröja som såg ut som en golftröja. Jag testade av Falsterbo, Flommen, Barsebäck och några till. Ibland hade jag med mig en fotograf som spelade hyfsad golf, ibland en granne som var nybörjare som jag och sakta men säkert lärde jag mig hur man kunde slå iväg bollen spikrakt fram upp till 150 meter.
Då tyckte jag att jag var mogen för Tylösand och ringde upp Östen.

Fortsättning följer!