Om att skratta sig fördärvad.

Såg Johan Glans i en handbollshall som kallas arena i Lund.
Han kan vara riktigt rolig ibland och han måste vara det roligaste som kommer ifrån Eslöv, även om man räknar in Felix rödbetor.
Under en lång sekvens skrattade jag så mycket att det gjorde ont i käkarna. Jag vågade knappt lyssna, men det skulle ju se så dumt ut att sitta på en stand up-comedyshow och hålla för öronen. Så jag skrattade och led.
Bara en gång har jag skrattat mer.
Det slutade med att jag gick till doktorn dagen efter.
Den jag skrattade åt var fransmannen Jaques Tati, som i sin andra långfilm, "Semestersabotören", betedde sig så sagolikt galet att det inte gick att sluta skratta.
Ett tag låg jag på golvet mellan stolraderna på biografen. Det var i Halmstad på Röda kvarn.
Och när jag skrattade som mest, hörde jag inne i huvudet att det knakade varje gång jag öppnade munnen.
Det var käkarna som hade kommit ur sin normala position.
När vi, min fästmö och jag, promenerade hemåt genom stan, knakade det i skallen hela vägen hem.
På morgonen dagen efter knakade det lika mycket så snart jag skulle säga något.
–Det är nog bäst att jag går till doktorn, sa jag.
Och på den tiden var det inte så noga med att boka tid långt i förväg. Det var bara att sätta sig i väntrummet och..., ja, vänta.
–Käken har hoppat ur led, sa doktorn. Det är inget att göra mer än att vänta.
–Ska jag sitta i väntrummet? sa jag.
–Du kan vänta hemma, sa doktorn. Om ett par dagar släpper besvären. Men skratta inte under tiden du väntar. Har du förresten hört historien om hembiträdet och... Nej, den tar vi sen nån annan gång..
Så jag gick hem och läste en tråkig bok.
Och sen dess har käkarna hållt sig på sin plats, men jag tror att Glans var nära att rubba dem igår i Lund. Det var i alla fall längesedan jag skrattade så mycket!