Tankar om hur man tankar.

Just nu är vi i en sådan där period där bensinpriset hoppar upp och ner som en studsmatta.
Är man smart tankar man bara halvfullt och sjunker sen priset dagen efter, kan man fylla på resten. Eller så stiger priset och då har man i alla fall en halv tank. Och har man tur så hinner priset gå ner igen innan man har kört slut på soppan.

Jag måste förbereda alla tankningar hemma innan jag kör till macken.
Måste leta upp plastkortet i plånboken. När jag har hittat det måste jag försöka komma ihåg den hemliga koden. Mitt system är att ta mitt tresiffriga lyckotal och skriva dessa tre siffror ihop med den  hemliga koden på en liten papperslapp, som jag tar med mig i en ficka i jeansen eller på jackan.
Låt oss anta att jag har 222 som mitt lyckotal. Detta minns jag alltid. Om då den hemliga koden är till exempel 304, så ska jag alltså väva in denna kod med mitt lyckotal. Just i detta fallet kan jag skriva 230422, 223042 eller 304222. För mig är det då lätt att hitta den hemliga koden. Det är bara att ta bort tvåorna, så har jag koden kvar!

Fiffigt, va? Lite krångel kan det bli om den hemliga koden innehåller en tvåa. Men låt oss inte gå in på alla detaljer här och nu. Jag skulle ju också köpa frysfritt vatten till fönstersprutorna fram och bak.
Då gäller det först att hitta spärren som hindrar motorhuven att öppna sig själv när man far fram på motorvägarna. Denna lilla spak brukar sitta tydligt markerad nere vid vänsterfoten i framsätet. Det har den gjort i alla bilar jag har haft – i japanska, svenska och amerikanska. Men nu gällde det Blondinens franska bil. I denna finns massor av konstigheter, bland annat brukar det tändas en gul varningslampa med en motorsymbol. Den går sedan inte att släcka utan att man kör till en verkstad, där personalen inte är det minsta bekymrad över att en motorsymbol på en varningslampa borde innebära stor genomgång av hela motorn. Men nej, de släcker lampan, som man inte kan släcka själv, och sedan är det bara att köra.

Men nu gällde det att hitta spärren som måste avspärras för att jag skall komma in och fylla på frysfritt vatten. Jag kände med händerna utmed plåtväggen, jag kröp baklänges in under instrumentpanelen och jag försökte hitta en liten hake genom att sparka lite ovanför kopplingspedalen. –Måste få hit en expert, tänkte jag och gick in på macken och blev hänvisad till en ung tjej som brukar stå i kassan. –Skönt med en expert, tänkte jag. Efter fem-sex minuters letande och famlande gav hon upp. –Jag måste hämta en annan, sa hon. Och så kom en kis som jag brukar se på macken, men jag har aldrig fattat vad han gör.
Strunt samma. Nu kom han och han gick raka vägen till motorhuven, stack in ett finger i springan som jag aldrig hade sett förut, det sa "klick" och så öppnade han hela huven.
–Du har varit och ryckt i den lilla spaken nere vid golvet utan att märka det, sa han. Det såg jag med en gång, att huven inte låg i stängt läge.

Sen var det bara att fylla på vatten.
Ja, inte riktigt. Jag fick hämta honom en gång till, för locket på påfyllningsröret gick inte att öppna.
D v s han hade inga problem, men han hade väl gjort det förut.