Min relation till Monk.

Minns plötsligt, när jag hör en låt av och med Thelonious Monk, att vi en gång i tiden hade en jazzklubb i Halmstad. En jazzklubb som varje månad hade en träff med levande musik i källaren under Stadsbiblioteket.
Stans lokala musiker kom dit och spelade. Ibland lät det riktigt bra. Det fanns några duktiga grabbar, som till vardags bara fick spela dansmusik i sina orkestrar. Under biblioteket lekte de Harlem i skenet av några stearinljus.
Detta pågick samtidigt som striden mellan Elvis och Tommy.
Jag var i den åldern att jag egentligen skulle ägna mig åt Presley eller Steele. Jazz var för generationen ovanför min, jazz var för smala typer med pipskägg på hakan och pipa i mungipan. Men vi var några stycken som trots att vi varken hade pipa eller skäggväxt gillade att lyssna på de stora grabbarnas LP-skivor med Dizzy Gillespie, Miles Davis, Gerry Mulligan, Charlie Parker och Milt Jackson. Och att höra de stora grabbarna resonera om Monk var geni eller totalt okunnig som pianist.
Jag blev övertygad om att han var ett geni, när jag första gången fick höra Round Midnight och Blue Monk. Något liknande fanns inte. Monk spelade ett helt eget spel som få kunde kopiera och han komponerade låtar som var helt unika. På en del plattor spelade han helt solo, på andra hade han ett litet band med rytmsektion och en ensam saxofonist och på andra spelade han tillsammans med ett helt storband.
Han var knäckande.
Men så kom den tiden då man började intressera sig för brudar också. Och då var det svårt att få gehör för Monk och allt det andra som jazzklubben kunde bidraga med. Men fick börja lyssna på Elvis för att inte uteslutas av tjejerna. Det blev mer och mer Jerry Lee, Chuck Berry, Eddie Cochran och sen Beatles och hela popcirkusen.
Jazzklubben tynade bort. Skivorna man hade köpt såldes av en efter en för att få in pengar till biobiljetter för två, för man var ju flott och ville bjuda.
Men Monk sålde jag aldrig. Då fick det hellre vara. Monk har jag kvar på vinyl och med CD:ns intrång i skivarkivet har det blivit en riktigt fin samling. Monk kan jag lyssna på när som helst.
Och jag upptäckte honom i en källare under Stadsbiblioteket i Halmstad.