Familjen Ashton.

En gång i tiden, på gränsen mellan svartvit tv och färg-tv, tittade alla på Familjen Ashton. Alla utom jag.
Alla talade om Ashton-familjen. Sverige stannade när det var Ashton-dags, serien pågick i vecka efter vecka år efter året.
Och det handlade om en vanlig familj i Liverpool under andra världskriget. I sakta mak fick tittarna följa familjens öden och äventyr, som var händelser som vilken familj som helst skulle ha kunnat råka ut för.
Jag tittade inte, som sagt. Jag var nog den ende i Sverige som inte hade en aning om vad som hände hemma hos familjen Ashton.
Nu finns hela serien på DVD.
Skivorna ligger prydligt i askar om fyra eller fem CD-skivor, med minst fyra avsnitt på varje.
Blondinen fick låna en ask och frågade om jag ville titta. Och jag var lite nyfiken, för det handlar ju om TV-historia. Så vi började titta.
Och sedan dess är vi fast.
Varje ledig stund går till ett besök hemma hos familjen Ashton.
Vad som frapperar mig mest är hur enkelt de olika avsnitten är producerade. Det mesta utspelar sig hemma i familjens vardagsrum och storyn rör sig framåt via personernas samtal. Dekoren är enkel. När någon öppnar ytterdörren ser man några hus på avstånd. Men det är inga riktiga hus, det är handmålade kulisser.
Och familjen dricker te. I så gott som varje avsnitt förekommer repliken "Ska jag sätta på en kopp te?" eller "Jag har precis satt på en kopp te!" mer än en gång.
Men det är skickligt gjort. Man blir fast. Och nu har vi sett 8–9 skivor, handlingen har tagit sig fram till mars 1942 och kriget slutar inte förrän 1945. Nu har det förresten plötsligt blivit svartvit teve, precis som det var hela tiden när serien visades. Avsnitten i boxen gick i färg ända fram till 1942, sen blev det svartvitt.
Vi kommer att sitta framför teven ett bra tag för att se hur det går för familjen Ashton och för att kolla om färgen kommer tillbaka.
Var god stör ej.