Jerry Lee – han kan än!

Låt mig bara ta en snabb tillbakablick för er som är för unga för att fatta den här mannens storhet.
Han var en av de första rock´n´roll-rebellerna på 1950-talet, en av dem som utmanade Elvis. Han kom från ingenstans och spelade piano så att tangenterna glödde och han sjöng Whole Lotta Shakin´ Goin´ On på bästa TV-tid, så att hela USA antingen rusade till skivbutikerna eller klagade hos myndigheterna.
Jerry Lee blev The Killer, den farligaste rockstjärnan av dem alla. Det dröjde inte länge förrän han kunde köpa en Cadillac till sin morsa och en till sig själv. Det var Great Balls of Fire dygnet runt och snart skulle han ge sig iväg över Atlanten för att sätta fyr på England också. Då tog han med sig sin nyblivna fru. Hon var visserligen bara 13 år, men det var inget konstigt i de trakter där de kom ifrån. Men den engelska skandalpressen fick chans att ta fram sina största rubrikstilar. En 13-årig fru, det var för mycket. Speciellt när det dessutom uppdagades att hon var brudgummens – KUSIN!!!
Jerry Lee fick ta nästa plan hem och där hemma stod redan den amerikanska pressen och väntade med de vassaste pennorna längst fram. Tillsammans tog de luften ur Jerry Lee, han fick inga TV-jobb, inga turnéerbjudanden, inga spelningar i radion... Han behandlades som om han vore en förbrytare av något slag, en figur som man inte skulle ge någon uppmärksamhet, en figur som skulle frysas ut.
Jerry Lee drog sig fram på spelningar i små byar som ingen kände till, på små barer och honkytonks där ingen visste vem han var och ingen brydde sig om pianisten som klinkade i sitt hörn.
Efter några år i mörker och förnedring, med droger och många whiskyflaskor i bakgrunden, började han ägna sig åt country. Och då vände han sig till en helt annan publik, som struntade i hans förflutna och vem han var gift med. Producenten Jerry Kennedy såg till att Jerry Lee fick spela in en countryplatta och rätt som det var hörde han till eliten igen. Flera av hans plattor hamnade högt på countrylistorna och Jerry Lee gjorde succé i en ny genre.
Och uppe på tronen kunde han åter igen plocka fram en och annan gammal rock´n´roll-dänga. Det blev massor av revivals i både Europa och USA och under de senaste decennierna har han hela tiden funnits där – och hyllats av både publik och kolleger.
Nu är han i 70-årsåldern och osannolikt nog den kanske sista överlevaren i rockbranschen. Han börjar bli lite trött och ointresserad av omgivningen, som det i alla fall såg ut på KB i Malmö, när han spelade där för ett par år sedan.
Men han lever upp emellanåt, vilket man kan höra på en ny livs levandes CD med 18 låtar och många fler gästartister som t ex Mick Jagger, Keith Richards, Eric Clapton, John Fogerty, Willie Nelson och minst ett dussin till.
Pigg som en mört blir han i Chuck Berry-versionen av Roll Over Beethoven med Ringo Starr på trummorna. Eller i den avslutande Miss The Mississippi And You, där han sjunger ensamt med sin flygel.
Jag tycker det är fantastiskt att han fortfarande har orken och att man kan strunta i om han inte är pigg som en mört i alla låtarna. För mig framstår han ändå som den störste rockaren av dem alla, inklusive Elvis.
Och jag trodde aldrig att han skulle bli den ende som fanns kvar på rockscenen 55 år efter debuten!
CD:n heter Mean Old Man. Köp den!