Lunchsnack.

Hamnade på en libanesisk lunchrestaurang där man själv får plocka till sig vad man vill ha från ett stort framdukat bord.
Som vanligt handlade snacket om väsentligheter.
–Var finns åsarna i Skåne, sa musikmannen. Vi har kört runt överallt, men den enda man ser är Hallandsåsen. Var hittar man de andra? Romeleåsen, Linderödsåsen och allt vad de heter.
–De är inte så höga, sa jag. Därför tänker man inte på dem ens när man kör över dem.
–De ligger i riktning nord till syd, så man kör aldrig över dem. Hallandsåsen är den enda åsen som ligger väst till öst, sa musikmannens fru.
–Och Hallandsåsen ser man på långt håll, sa jag. Man undrar: hur i helskotta ska man ta sig över den? Orkar bilen klara backen uppåt?
–Snack, sa Blondinen. De andra åsarna är lika höga, men de syns aldrig på avstånd, de bara liksom smälter in i naturen!
Ingen vet varför vi pratade om detta. Egentligen snackade vi om skillnaden mellan män och kvinnor i sättet att uttrycka sig. Och om varför kvinnor ofta ändrar på fattade beslut, som till exempel vad man ska äta.
–Vi har bestämt att vi ska ha pannbiff till middag. Men när man ska börja laga mat, har du köpt fiskpinnar istället, sa musikmannen och tittade på sin fru.
–Precis, sa jag. Man kan gå och längta efter stekt kyckling en hel dag och så kommer det fram pizza när man börjar bli hungrig.
–Man kan väl ändra sig? sa Blondinen.
–En annan sak, sa jag, det är hur ni slänger fram ett påstående som blir helt obegripligt, för ni nämner inte allt det som har fått er att påstå det ni då påstår.
–Precis, sa musikmannen. Eller så slutar ni en mening mitt i och man väntar otåligt på att få höra vad det nu var man skulle höra, men det kommer aldrig. Du kanske börjar sjunga på en låt istället, fortsatte han och nickade mot frun.
Vi funderade en stund tysta på detta.
–Det är datorernas fel, sa jag till slut.
–Va? sa de andra.
–Allting är datorernas fel, sa jag. Tänk förr när man ville ha ett jobb. Det fanns jobb, folk behövdes överallt.
–Ja, sa Blondinen, det stämmer. Jag ville bli tandsköterska och gick till Folktandvården och fick en elevplats samma dag. Sen efter ett år tröttnade jag och ville bli läkarsekreterare istället. Då gick jag till personalavdelningen på sjukhuset och fick börja samma vecka. Det behövdes alltid folk överallt!
–Sen kom datorerna, sa jag. Överallt! De tog över hela klabbet. Till och med telefontjänsterna på företag och institutioner. Växeltelefonister finns väl bara i gamla långfilmer... Man kan ringa samtal idag utan att få prata med en människa. Man kommer till en dator och ska på kommando sitta och trycka på telefonens sifferknappar...
–Ibland ska man tala till datorn, sa musikmannen. Och den kan inte höra skillnad på Malmö och namnlös...
–Men Hallandsåsen är väl inte den högsta åsen i Skåne? sa Blondinen. Söderåsen är faktiskt högst.
–Vad ska vi äta ikväll? sa musikmannens fru.