Lunchsnack.

Fotografen, musikmannen och jag hamnade på krogen som räknar sina sålda biffar eller vad det är. Tom Jones var i alla fall stamgäst här i flera dagar under ett Malmöbesök för några år sedan. Där satt vi i ett hörn och pratade om ingenting.
Fotografen konstaterade att svensk film är överskattad.
-Vi har bara haft tre regissörer att tala om, resten är blahablaha. Widerberg, Bergman och Troell. Sen finns det inget mer.
-Roy Andersson, då? sa musikmannen.
-Han gör ju bara samma grej hela tiden.
Jag undrade mest varför alla polisbilar i svenska filmer är utrustade med amerikanska signalhorn. Till och med i Ystad låter polissirenerna som i New York. Och varför i helskotta behöver polisen i Ystad köra med sirenerna på när de ska hämta upp en snubbe någon kilometer utanför stan? Det finns ingen trafik på byvägen och när snubben hör sirenerna begriper han ju att han måste gömma sig!
Ingen hade några synpunkter på detta.
Fotografen retade sig på sin nya exklusiva telefon, så full av finesser att han inte har en aning om nånting och knappt kan ringa med den.
-Ett vanligt telefonsamtal tar timmar att få igång, överdrev han. Ännu värre är det med SMS. Behöver en hel dag för att få iväg ett enda! I den gamla omoderna mobilen hade jag igång flera SMS-samtal samtidigt. Varför ska de göra allting så komplicerat att man inte begriper ett skvatt?
-SMS, vad är det? frågade jag. Då bytte de samtalsämne igen.
Vi hann också med att diskutera Lasse Berghagens sångtexter, teveprogrammet som vi inte kom ihåg namnet på, om det inte är "Talang", Jaques Tatis "Fest i byn" och åskan som pågick ute över stan.
Alltså: en alldeles vanlig lunch mitt i Malmö city. Ingenting att skriva om.