Kortfattat.

Ibland önskar jag att jag alltid hade ett anteckningsblock i fickan, så att jag kunde notera alla de idéer som pockar fram emellanåt och skulle bli utmärkta underlag för nya bloggtexter.
Men det har jag aldrig. Den idé som dök upp i förmiddags, har varit raderad i skallen i många timmar vid det här laget och jag har inte en aning om vad det var som var så bra.
Varför försvinner allting från hjärnan? Var det så förut också, när man var yngre? Eller har det börjat sakta och smyygande under senare år?
Namn till exempel.
Jag möter folk på stan som jag vet att jag har träffat någon gång i något då viktigt sammanhang. Han eller hon morsar och är trevlig, vi snackar en stund och under hela tiden försöker jag komma på namnet på personen jag pratar med. Ibland kommer jag på det en timme senare.
Ibland kommer jag inte ihåg varför jag känner personen framför mig. Kanske var det han som skötte filmkameran när vi spelade in några tevereklamspottar för Kustpilen eller för ett tvättpulver? Ibland försöker jag styra in samtalet så att personen utan namn säger något som ger mig en hint om åt vilket håll jag ska fortsätta att driva samtalet framåt.
–Vad gör du nuförtiden? Har du nåt kul på gång?
–Nja, nä det är det gamla vanliga... (Därmed är det kört. "Det gamla vanliga" kan ju vara vad som helst.)
–Ja, vi har ett stort projekt på gång nu. Jag reser till Mallorca på tisdag! (Jaha, men varför? Vad ska jag fråga härnäst?)

I de flesta fallen pågår pratet en stund, men utan att jag blir riktigt klok på vem jag pratar med.
Men det är kanske så, när man har jobbat en himla massa år i en bransch där man hela tiden samarbetar med freelancers, producenter, tillfälliga samarbetspartners, inhyrda specialister och annat löst folk.
Eller är det ett tecken på att man börjar bli gubbe?