Hjälp! Ett lejon på taket!

Så här års brukade man planera sommarens bilsemester förr i tiden.
Det var på den tiden bensinen var så billig att man kunde köra runt i Europa, se sig omkring, uppleva städer som man hade hört talas om, stanna till vid någon badstrand några dagar, leta upp trevliga hotell och ta sig fram i den takt som passade bäst.
Med dagens bensinpriser blir liknande bilsemestrar omöjliga, så istället för att planera en sådan, kan man glädja sig över de resor man gjorde på den gamla goda tiden. De sitter ju fastklistrade i gamla album.

Det är där jag hittar bilden med lejontassen som täcker en stor del av Volvons vindruta.

Jag har berättat storyn förut i olika sammanhang, så det här är en repris eller en osannolik historia för nytillkomna läsare. Som aldrig har köpt mina böcker...

Det var i Holland. Blondinen och jag tyckte att Arnhem kunde vara en lämplig plats att övernatta på. Vi kom dit lite tidigt på eftermiddagen, checkade in på ett modernt hotell och kollade turistfoldrar. Den största attraktionen var en safaripark, där man kunde köra in med bilen och studera vilda djur på nära håll.

Vi läste däremot inte instruktionsbroschyren så noga. Vi bara körde in i parken, häpnade över strutsar och giraffer, närgångna apor och andra snälla djur. Efter en stund kom vi till en sorts entré, där man fick köra in över en konstruktion som gjorde det omöjligt för djuren innanför entrén att promenera ut. Då var vi i lejonparken. Och snart upptäckte vi en hel samling ståtliga lejoninnor som bevakades av en ännu ståtligare hanne. Några av lejonen tittade nyfiket på bilen och tog några steg mot oss. Så jag stannade, för att inte riskera att köra på djurens konung eller någon av hans drottningar.

Lejonhannen kom fram till bilen och glodde på oss. -Häftigt, sa jag. Det var ett modeord på den tiden.

Då lade lejonhannen upp en tass på motorhuven, tog ett skutt framåt och fortsatte raka vägen upp till biltaket. Det tog några sekunder. Sen stod vi där med ett lejon som tyngde ner taket så att vi kände oss som om vi satt under en hängmatta.

-Vad gör vi nu? sa Blondinen. Vi kan väl inte köra ut med ett lejon på taket?
En tass hängde ner på vindrutan. Längst bak rörde sig svansen, som sakta liksom putsade bakrutan. Lejonhannen trivdes tydligen och hans damer stod runt bilen och studerade oss. Inga andra bilar syntes i närheten.

-Jag läser här, sa Blondinen som hade plockat fram instruktionsbroschyren, att om ett lejon närmar sig bilen, då ska man absolut inte stanna!

Vi satt där inne och det blev varmare och varmare i bilen. Att veva ner en ruta var otänkbart. Det började imma till sig på glasen.
Jag satte igång vindrutespolaren, för att se vad som hände. Men det fick inte lejonhannen att hoppa ner. Han kanske gillade att bli lite duschad på nosen?

-Jag kör en bit, sa jag. Då kanske han hoppar?
Men nej. Han låg kvar.
Efter en stund såg jag en turistbuss som närmade sig. När den kom i jämnhöjd med oss, riktades ett 20-tal kameror mot vår Volvo. Sedan försvann bussen bortåt utgången. Och vi satt kvar. Med ett lejon på taket. Och vi blev fotograferade av turister från hela Europa, som sakta passerade oss innan de försvann.

Efter ytterligare tio minuter, närmade sig till slut en safarijeep. Inifrån denna höll någon djurtämjare ut ett långt spjut, som han stack lejonet med tills det hoppade ner.
Svettiga och något darriga kunde vi rulla iväg och ta oss ut. Det enda spåret efter lejonet var att taket aldrig riktigt intog sin normala position. Det blev en buckla i mitten, som inte rätades ut.

Nu kunde historien vara slut. Men det finns en fortsättning. För strax efteråt var det dags för ett bilbyte och vår leasing-Volvo blev utbytt mot en ny.
Någon månad senare såg jag vår f.d. bil stå på Järnvägsgatan i Limhamn med en snygg tjej bakom ratten. Jag gick fram och tittade på taket. Jodå, där fanns fortfarande en liten nedåtsänkt buckla. Och jag undrade om tjejen hade lagt märke till detta...?

Så jag knackade lite försiktigt på rutan, hon tittade konstigt på mig och tvekade om hon skulle veva ner den. Men så gjorde hon det.
-Hej, sa jag. Jag tänkte bara berätta för dig om bucklan i taket på din bil.
-Bucklan i taket? sa hon.
-Ja. Där har legat ett lejon!

Då tittade hon ännu konstigare på mig, lade i ettan och drog iväg med ett ryck.

Min nästa bok

Igår kväll träffade jag ett gäng musiker på en releasefest.
Den nya plattan som alltså skulle releasas visade sig vara klar för distribution redan för ett år sedan. Den fanns inspelad, mixad och klar i januari 2009 och av olika skäl hade den fått ligga och vänta på utgivning.
–Det är likadant med min nästa bok, kunde jag drämma till med, för att få lite uppmärksamhet. Och så fick jag berätta hur det kom sig att en färdigskriven bok kunde bli liggande i ett helt år. I mitt fall hade förlaget redan sina utgivningsplaner spikade, när de bestämde sig för att ge ut min bok. Och ett bokförlags planer ruckar man inte på. Tydligen.

Men i oktober smäller det. Och då kan du få läsa om mina märkliga möten med ett stort antal kända personer. Kändisar, alltså.
Eller vad sägs om Isabella Rossellini, Keith Richards (och hans farsa!), Kalle Sändare, Ernst-Hugo Järegård, The Who, Bill Haley, Willie Nelson, Andy Warhol, Prince, Cliff Richard och ett helt gäng till.

Ibland blev dessa möten lite pinsamma. Man kan säga att jag gjorde bort mig.
Men ibland blev det riktigt trevligt.
Att jobba med Kalle Sändare i en studio, var t ex en upplevelse. Har man lyssnat på alla hans plattor med telefonbus, som jag, då blev det en helt ny dimension att studera hur han styrde samtalen med hjälp av både improvisationer och anteckningar. När ljudteknikern skulle justera sina inställningar på mixerbordet, behövde han ett samtal att jobba med. Då sa jag till Kalle att vi kunde ringa hem till min fru och prata lite med henne. Så fick det bli. Och när Blondinen svarade, gick Kalle igång med att han ringde från IKEA och ville ha tillbaka katalogen som jag hade fått låna. Hur det gick sedan, denna dag i inspelningsstudion med Kalle Sändare, det får du läsa i boken. Kolla din bokhandlare i oktober!

På tal om kändisar: Per Gessle har gått med i Facebook. Och igår utnämnde han där denna blogg till "landets bästa". Jag har alltid tyckt att Gessle har ett ovanligt gott omdöme.

Kylan... och annat väder.

Hur länge ska vi behöva stå ut med minusgraderna?
Minus 10 i Malmö i morse. Minns inte när vi senast hade det så kallt.
Men det är väl klimatförändringarna. Det som höll på att ge oss högre och högre temperaturer verkar nu ha förändrats till att ge oss lägre temperaturer.

När jag gjorde lumpen en gång i tiden, blev jag utbildad till Väderbiträde i Kalmar och sen blev det tjänstgöring i Halmstad. Vi på väderstationen körde vårt eget race, vi lät oss inte luras iväg på några militära övningar och befälen visste aldrig var de hade oss. Var vi inte i tjänst på väderstationen, så rymde vi hem med hjälp av permissedlar som meteorologen skrev under och ringde telefonen hemma, så svarade vi inte. Vi visste nämligen när det var skarpa övningar som alla tvingades deltaga i, även de med permission. Killarna på signalexpeditionen, som låg bredvid väderkontoret, fick nämligen info så att de kunde slå på larmet som hördes över hela flottiljen. Och de berättade för oss innan det var dags. Jag hann utanför grindarna och sen låg jag hemma och sov, när övriga rekryter marscherade två mil med tung packning. Jag smet på liknande sätt från varje övning under 10 månader.

Och jag fuskade också. En måndagskväll, när jag var hemma, såg jag på teven en meteorolog som berättade om hur vädret hade varit denna dag. Och så pekade han på Halmstad och sa att här var det varmast i landet. Wow! tänkte jag. Det är ju min siffra han pekar på. Det var ju jag som hade kollat termometern och skickat in hela obsen till SMHI!
Resten av veckan kollade jag alla inkommande temperaturer varje timme och timmen efter plussade jag på min egen mätning så mycket att vi var varmast i landet. Varje vardag hela veckan gick jag dagpass och varje dag fick jag se en meteorolog i teverutan som berättade att Halmstad var varmast!

Jag tyckte själv att jag gjorde en god gärning för turistindustrin i stan. Men jag vågade naturligtvis inte nämna ett ljud om min verksamhet för en enda kotte.
Jag förmodar att det numera är preskriberat.

Sånt som värmer i kylan

Vågade knappt öppna ytterdörren idag. Minus 6 grader!!! Är det inte skadligt att vistas utomhus under sådana förhållanden?
Stannar inne och spelar några nya plattor. Med musik som värmer.
En för mig okänd kis, Reto Burrell, har släppt en ny CD som heter "Go". Kan du få tag i den, så köp! Den värmer.
Lättare att få tag i är skåningen Mats Nilssons nya CD. Men han kallar sig som vanligt Rag and Bone, så fråga inte efter nån Nilsson! Plattan är kanon. Och jag kollade honom och ett gäng duktiga musiker på Folk och Rock vid Lilla torg i Malmö igår. Hur bra som helst i all sin enkelhet. Fina låtar och snyggt jobbat. Det kändes som att man befann sig i Austin, TX, ungefär. På Antone´s skivbutik i Warehouse district skulle Rag and Bone locka stor publik en lördagseftermiddag som den i går.

På FB hittar jag en kommentar från en kollega om att Sveriges näst bästa pizzor finns i Malmö enligt en slags omröstning. Och det handlar inte om någon trendig pizzeria inne i city utan om en gammal korvkiosk ute vid Agnesfrid/Kroksbäck. Numera heter den Matstugan och serverar fantastiska pizzor med så tunn botten att man förmodligen kan se igenom den (jag kollade inte). Och inte nog med att pizzorna är så goda: de körs hem till dig! Och bor du i ett postnummer i närheten av Kroksbäck, så kostar det inget att få pizzorna hemkörda! Du beställer i din dator, Matstugan ligger online och ger dig alternativ om hur dags du vill ha hem leveransen. Och alltihop funkade när jag testade.

Så nu behöver man inte gå ut i kylan för att äta pizza! Sveriges näst godaste kommer hem till din dörr.

Bäst just nu

Sen fredagskväll. Några snabba funderingar kring vad som är bra just nu.
Det brukar ju mest bli sånt man retar sig på här på bloggen. Måste väl kunna
inta en någorlunda positiv hållning ibland?

1. Letterman på TV4 Komedi. Vi ligger visserligen en vecka efter. Allt han sa ikväll på vår TV i Limhamn, sas för en vecka sedan i New York. Ingenting att göra åt, det blir kul ändå. Speciellt efter allt bråk på NBC om Lettermans konkurrenter Jay Leno´s och Conan O´Brians sändningstider och flyttning av deras program i tablån. Letterman har verkligen varit i sitt esse hela veckan - och nu blir det väl ännu värre sedan Conan O´Brian har sagt upp sig/blivit uppsagd och fått miljoners miljoner i skadestånd av NBC. Letterman myser som aldrig förr, detta är ju hans revansch: det var ett bråk mellan honom om bästa sändningstiden hos NBC, som fick Letterman att flytta till CBS en gång i tiden.

2. Mad Men på TV9. För en som har jobbat i reklambranschen under guldåren är detta en såpa med många dolda referenser för vanliga tittare. Som i senaste avsnittet, där det bara pratades lite grand i ett mellanspel om en kampanj för Barclay´s rom och vi som vet hur den såg ut direkt kunde se den framför oss. Och typerna i New Yorks reklamvärld på 60-talet kunde säkert se ut som och resonera som i såpan. En fullträff!

3. Amerikansk rotmusik på CD. Jag vet inte hur många nya CD-skivor jag har. Men de senaste månaderna har samlingen växt ut så att jag inte längre har kontroll över läget. Varje vecka kommer det nya plattor med artister som jag aldrig hört talas om. Och det är bra plattor, utgivna på småbolag och importerade till Sverige mest och bäst med hjälp av ett litet bolag som heter Hemifrån, nånstans i Norrland, tror jag. Och så sägs det att CD-skivans dagar är slut?! Eller är detta den sista sucken? Vet ej, men under tiden spelar jag massor av bra rock, pop, country och annan americana. Leta upp Hemifråns hemsida!

Nä, nu får det vara nog för den här gången!

Lång vinter?

Det ser hopplöst ut. Inte en enda fluga som vårtecken idag.
SMHI säger att den kommande veckan blir fylld av minusgrader t o m här nere i Södern.
Jag brukar skryta med att våra vintrar, här nere i Malmö, aldrig är några riktiga vintrar. Det regnar eller dugga normalt från december till mars. Snö? Jo, vi har sett sånt ibland svepa förbi.
Nu ligger snön vit på taken och skitig på gatan, dag efter dag. Det är vinter.
Vad ska detta vara bra för? Mörker, minusgrader och snö: alla jävligheter på en och samma gång!
Tur är att februari är en kort månad.
Men den kan bli kall.
Nåja. Det kunde ha varit värre. Jag säger bara Haiti.
Och har jag sagt det, så finns det inte så mycket att tillägga.

Småsaker att reta sig på

Jag borde langa in nåt nytt varje dag här på bloggen, som alla proffsiga bloggare. Men jag är amatör och har massor av annat att göra.
Och medan jag springer runt och flaxar hit och dit hela tiden, så dyker det upp än det ena och än det andra som jag tvingas reta mig på. Småsaker, alltså.
Inplastade CD-skivor t ex. Jag hör fortfarande till dem som spelar CD-plattor och fyller hela tiden på mitt förråd, trots att det är fullsmockat sedan länge. Kanske skulle jag ha köpt många fler om jag hade sluppit den dubbla plastförpackningen som gör att man måste använda kniv för att komma åt själva skivan. Helt onödigt! Dessutom är det ju inte nödvändigt att förpacka CD:n i en plastkartong som tar onödig plats i hyllan. Det finns redan lyxiga pappkartonger, som är lite smalare, och inte ens dessa behövs. Man kan lägga CD:n i en vanlig plastficka och det får plats infofolder också. Men vi som retar oss på detta, blir färre och färre. Snart säljs det väl CD-skivor bara på Statoil och då är det obegripliga artister, typ en norrman som spelar fiol eller en operadonna som försöker sjunga pop. Bevare mig väl. Sånt retar jag mig också på.
Myndigheter som inte anger sin adress är ett annat litet retobjekt. Skulle skicka in en blankett till Skatteverket i Malmö. På deras egen blankett uppgavs ingen adress. Letade efter senaste telefonkatalogen, men hittade bara del 2. Där fanns i alla fall en himla massa sidor om myndigheter och kommunala inrättningar i Malmö. Men Skatteverket nämndes inte någonstans. Borde man inte A. Sätta ut sin adress på sin egen blankett eller B. Se till att adressen finns i telekatalogen myndighetsregister om man heter Skatteverket och vill att medborgarna tar kontakt vid behov? Borde man inte det???
Ja, jag får återkomma imorgon. Ska försöka bli daglig bloggare, men det retar mig att jag inte vågar lova något.