Rökätaren.

När man är ute och reser på egen hand, d v s utan att ha någon reseledare till hands, kan man ibland bli överraskad både negativt och positivt.
Vi, Blondinen och jag, kom till Austin via ett par planbyten och hade bokat hotell hemifrån.
Den här gången skulle vi inte ta in på lyxhotellet i skyskrapan i utkanten av centrala stan, precis vid bron över floden där motorvägen söderut leder till San Antonio och vidare till Mexiko.
Vi brukade bo där, i skyskrapan som har en attraktion utöver det vanliga. Under bron häckar nämligen en av de största fladdermösskolonierna i Amerika. Varje kväll samlas tusentals turister blandade med stans egna invånare, för att se när miljontals fladdermöss lämnar sina boplatser under bron för att jaga mat i form av delikata insekter. Himlen förmörkas av de ljudlösa skådespelet och man tröttnar aldrig på ett se denna show varje kväll i solnedgången.
Det stora lyxhotellet har många andra fördelar. Man får t ex låna cyklar alldeles gratis. Och all form av service är förstklassig.
Men den här gången hade vi bokat in oss på legndariska och mytomspunna Austin Motel.
Det är ett klassiskt hotell, byggt på 1940-talet och inte ändrat sedan dess.
När man närmar sig byggnaderna känns det som att komma in i en amerikansk film i grällaste Technicolor. Alla detaljer har man sett på bio mer än en gång. Vykorten som säljs i receptionen ser ut som om de har funnits där sedan 1950. Här ville vi bo under någon av våra Austinbesök.
Vi checkade in och fick nyckeln till rum 104. Väskorna fick vi släpa på själva.
När vi öppnade dörren slogs vi nästan till marken av det som mötte oss: en intensiv rökdoft.
Här hade inte vädrats sedan 1949 och alla som hade bott här före oss var tydligen intensiva rökare av alla de slag. Exakt vad det luktade gick inte att avgöra. Men pipor med tobak och andra delikatesser måste ha förekommit i massor.
Blondinen tål inte tobaksrök. Hon får astma. Här kunde vi inte bo. Vi släpade väskorna tillbaka till receptionsbyggnaden och frågade om det fanns rökfria rum. Tjejen bakom disken såg mest förvånad  ut, ungefär som om vi försökte köra en dolda kameran med henne i huvudrollen. Men efter ett tag förstod vad vi menade med rökfritt. Men något sådant hade hon aldrig hört talas om förut.
Vi beslöt då att ta en promenad till lyxhotellet. Men väskorna fick stå i rummet tills vi var tillbaka. Hela resan kändes då som något misslyckad. Tänk om det var fullbokat på vårt gamla hotell! Vad gör vi då? Och fullbokat var precis vad det var.
Så vi fortsatte promenaden bort mot ett hotelldistrikt i city och överallt var det lika fullbokat. Efter ett par timmar tog vi en taxi tillbaka till Austin Motel.
–Ni kan kolla ert rum nu, sa receptionisten. Och vad hon menade med det, märkte vi när vi närmade oss byggnaden med rum 104. Det surrade. Det lät som en dammsugare. Och när vi öppnade dörren såg vi vad det var. På golvet stod en stor apparat med en text på sidan; Smoke Eater hette den.
Vi upptäckte också att alla textilier var utbytta. Nya gardiner, nytt sängöverkast, nya handdukar.
Och den intensiva lukten var som bortblåst.
Only in America, tänkte  jag. Only in America!