Bantning, 2.

Inte en glasspinne på över en vecka.
Ett enda glas vin under samma tid.
Mindre portioner mat.
Det är grunden för min nya bantningsmetod.
Men efter det första raset, ca 2,5 kg på direkten, har det liksom bromsats in.
Vågen står och stampar nu på samma fläck.
Men när jag provade ett par svarta Armanijeans som jag inte har kunnat få på mig det senaste året, så kunde jag plötsligt använda dem igen!
Vilken känsla!
Så jag fortsätter med metoden.
För att ha något att bita i, har jag börjat köpa tuggummi.
Fortsättning följer.

Bantning, 1.

Börjar tröttn på kulan framtill.
Men blir allergisk av alla bantningstips i vecko- och kvällspressen.
Det är så mycket man ska hålla reda på.
Man ska undvika det och det och det bla bla bla.
Det måste finnas ett enklare sätt att gå ner några kilon.
Det kan väl inte vara svårare än det var att komma upp i dagens matchvikt?
Det gick ju hur enkelt som helst.
Jag bestämde mig för att gå ner fem kilon och jag skulle göra det utan anvisningar från kostexperter och veckotidningsjournalister.
Jag började helt enkelt med att tänka efter vad jag stoppade i mig för onödigheter.

1. Glass. Det kommer en bil som spelar en vedervärdig truddelutt och stanna utanför grinden en gång i veckan. Går man ut och tittar, så ser man en hel vägg med läckerheter till hyfsade priser. Klart man vill prova några delikatesser. Så det bli några kartonger och sen smaskar man i sig en och annan strut eller pinne några gånger om dan, tills bilen stannar nästa gång. Det är gott med en glasspaus. Nu får det vara slut!

2. Vin till maten. Vin är gott och blir lätt en vana. Man är väl kontinental? Kan dom ta sig några glas till maten i Frankrike och Italien, så kan väl vi? I alla fall ett par glas. Typ två. Mmmm. Det sitter aldrig fel med en nyöppnad Zinfandel från California på bordet. Nu får det vara slut!

3. Smaskig mat. Det mesta är gott. Jag ska inte räkna upp vad jag gillar, men jag vet att allt jag tycker om blir stora portioner på tallriken. Och sen är det aldrig fel att ta lite till. Nu får det vara slut!

Alltså tog jag ingen glass ur frysen, jag började dricka mineralvatten till maten och jag nöjde mig med portion och den var inte lika stor som vanligt.
Nu har det gått fem dagar och kulan börjar visst känna sig orolig. Och vågen visar att jag har blivit av med över två kilo! Över två kilo på fem dagar!!!

Hur mycket kan man bli av med denna enkla metod?
Man ska förstås komma ihåg att sluta med glass betyder också att man slutar med godis överhuvudtaget, att sluta med vin till maten också betyder varning för cocacola och andra söta läskeblask och att mindre portioner inte får leda till mellanmål.

Motion? Det är frivilligt i min metod.

Nu ska vi se hur det går. Fortsättning följer.

Lättretad?

Jag vet inte hur många småsaker det finns, som jag retar mig på varje dag.
Några har jag nämnt förut: t ex alla förpackningar som inte går att öppna utan verktyg. Nog tjatat om detta.
Men det finns mycket annat.

T ex att jag inte noterar på en liten papperslapp varje gång jag råkar ut för något om jag retar mig på. Då hade jag haft en hel lista nu och då hade de här raderna blivit mycket fylligare och omfattande än vad som nu blir fallet, då jag måste sitta här och försöka komma på vad i helsicke det var som jag retade mig på igår eller i morse.
Det retar mig att jag glömmer bort sådant som jag kunde ha nytta av att komma ihåg.

Det retar mig också att man inte längre kan åka buss i Malmö utan att ha köpt ett plastkort för minst tvåhundra kronor. Tanken med busstrafiken, trodde jag, var att bussar kör omkring i ett trafiknät, där man kan ta sig från en punkt till en annan på ett hyfsat enkelt och billigt sätt. Bussen stannar vid hållplatsen, man går ombord, betalar biljetten och åker iväg. Så var det förr. Nu måste jag ha ett s k Jojo-kort, som finns att köpa överallt utom på bussarna. Det kanske är OK för alla som åker dagligen till jobbet och hem igen. Men för alla oss som åker buss spontant en gång i månaden finns nu inget sätt att göra detta på. Går vi ombord blir vi ombedda att gå av igen, sen snackar vi inte mer om den saken. Så bussen är numera inget alternativ för oss spontanåkare. Vi får ta taxi.

Just nu retar det mig också att jag inte hinner skriva mer.

Värmerekord.

Jaha, nu är det slut på de senaste dagarnas värmebölja.
Alla som har gått omkring och suckat över den klibbiga värmen, kan andas ut och gotta sig åt en föraning av den kommande hösten. För det ska, säger SMHI, bli dagstemperaturer runt 15 grader, blåsigt och, så klart, rejäla skurar.
Jag klagar aldrig över värme.
Jag njuter av värmen på semesterresmålen runt Medelhavet.
Och jag gillar verkligen hettan i Texas när solen steker asfalten och luften står stilla och dallrar så att man kan se det med blotta ögat. Visst, man håller ju sig i skuggan om det finns någon och sitter man i hyrbilen kör man inte en meter utan att A/C:n går på fullvarv. Temperaturen går sällan ner under 35 grader under sommaren i Texas, det måste man räkna med om man ska ta sig dit av någon anledning.
Men det finns ett resmål som slår alla andra om det är värme man vill ha.
Och då pratar jag Las Vegas.
45 grader hett dygnet runt, det tar på krafterna!
Inte undra på att de stora hotellen är byggda så att man inte behöver gå utomhus.
På Caesars Palace där vi bodde kan man stanna inne på hotellet dygnet runt. Där finns gator och torg, barer, krogar med eller utan shower i världsklass, butiker av alla de slag, caféer, pubar – och naturligtvis spelhallar. Ljusarrangemang ger hotellet en egen dygnsrytm: man upplever morgon, dag, kväll och natt i ett mycket snabbare tempo än naturens. Efter ett tag har man inte en aning om vad klockan är. Och då kanske man letar upp en utgång, så att man kan komma ut i verkligheten ett tag.
Det är då man upplever vad 45 graders värme innebär.
Och man drar sig snabbt in igen till en mer lagom 23-gradig temperatur. Och man struntar i om det är morgon eller kväll.
Det konstiga är att man kan längta dit igen.

"Bron är öppen" säger Öresundsbron när bron är stängd.

Blondinen och hennes tjejkompisar har varit på shoppingresa, eller vad det kallas, i Athen i fyra dagar. Idag kommer de hem.
Och resan gick bra ända från hotellet i Athen till Öresundsbron.
-Den är stängd, säger hon i telefonen. Vi får ingen information, mer än att den kan öppnas kl 18.
-Jag kollar deras hemsida, säger jag, som inte orkar vänta på besked på Radio Malmöhus. Man vet ju inte vad man kan få höra under tiden.
Kommer in på Öresundsbrons hemsida kl 17.15. "Bron är öppen", säger man. "Normal trafik" klämmer de också till med.
Jag ringer det telefonnummer jag kan leta upp på hemsidan. Där svarar en röst att jag har ringt utanför deras ordinarietider och jag ombeds återkomma imorgon.
Jag ringer därför Blondinen.
–Det är normal trafik, säger jag. Bron är öppen och personalen har gått hem.
–Pyttsan, svarar hon. Vi sitter fast här och kan bara hoppas att det går igång kl 18!
Jag fick förresten en popuppruta där Öresundsbron vill veta vad jag tycker om deras webbplats. Jag skriver det här istället: shit!
Skånetrafiken, då?
Jo, där konstateras ett stopp i trafiken Hyllie–Kastrup p g a strömavbrott kl 16.15 till 18.00.
Än så länge kan vi bara hoppas att det stämmer.

Var Malmö inte lika bra förr?

När jag flyttade från Göteborg till Malmö i skarven mellan 60- och 70-talen, pratades det aldrig om att Malmö var en trist och grå öststatsstad, som man gärna gör idag när man tittar tillbaka och jämför med dagens Malmö.
Idag är Malmö en stad på bettet, en stad som växer så det knakar, en stad med nya moderna shoppingområden, med tunnelbana, världens snurrigaste skyskrapa, ett modernt universitet, blomstrande uteliv och med en internationell befolkning som har gjort Möllevångstorget till ett sydeuropa i miniatyr. Malmö är omtalat, Malmö drar till sig nya invånare och t o m stockholmare flyttar hit.
Men när jag flyttade hit en gång i tiden, gjorde jag det av samma skäl som stockholmarna flyttar hit idag: för att Malmö verkade vara en lagom liten storstad där det fanns allt man behövde.
Jag ska ta ett exempel på att Malmö redan för 30-40 år sedan var före både Göteborg och Stockholm: kroglivet.
Malmö var Sveriges krogtätaste stad.
Och det var inga dåliga krogar man kunde ta ut sina kunder på, när de kom hit på besök för att diskutera den nya reklamkampanjen som vi på byrån hade jobbat med. (Malmö hade också reklambyråer som lockade hit kunder t o m från Stockholm!)
Vi tog dem till Falstaff, om de var sugna på en fin köttbit, lagad precis som de ville ha den. Man fyllde i en blankett som man lämnade till kockarna via servitörerna.
Vi tog dem till Kockska krogen om de ville ner i de djupa valven där det fanns både ett fint kök och en fin vinkällare.
Vi tog dem till Sturehof om de ville synas bland mediafolket som gärna gick hit för en lunch eller en kvällssupé av högsta klass.
Vi tog dem till Kramers, Rådhuskällaren eller Pers krog.
Men helst av allt ville de förstås till Savoy, där Lendrop gick omkring och hälsade och såg till så att varje gäst kände sig som den viktigaste i huset. Och när vi talar Savoy så talar vi Europaklass. Savoy i Malmö skulle klara sig utmärkt om det hade gått att flytta hela klabbet till Paris.
Det fanns också kunder frå Stockholm som ville gå till Kronprinsen för att avnjuta en show á la Las Vegas. Eller ville se det senaste på Malmö Stadsteater, för allt som spelades där blev omtalat i hela Sverige.
Ärligt talat vet jag inte till vilka krogar man tar med sina kunder från Stockholm idag (om man har några)?
Finns det någon krog som kan mäta sig med de jag minns från förr?
Jag tycker att man glömmer bort en del, när man jämför Malmö från förr med Malmö idag.
Det som har ändrat sig med tiden, det är människornas vanor. Många fler går ut idag, träffas på puben, trängs med varandra och låter sig roas av allt som växer upp därför att fler och fler träffas på stan istället för att sitta hemma och uggla vid teven.
Och det gör man inte bara i Malmö. Det är likadant i resten av Sverige.
Men det var nog här det började en gång i tiden.
När Malmö var Sveriges krogtätaste stad. Eller?

Vinst var gång!

Är det någon mer än jag som hela tiden bombarderas med mail från olika okända avsändare som berättar att jag har vunnit första pris i en himla massa tävlingar?
Jag vet inget om dessa tävlingar, för jag har aldrig anmält att jag vill deltaga.
Men vinsterna är inte dåliga.
Jag har vunnit hur många iPhones som helst. Det enda jag behöver göra är att skriva in min postadress och betala portot för utskicket...
Jag har vunnit stor penningsummor. 200.000 kr här och en halv miljon där.
Bara jag skickar in min adress, så kommer pengarna.
Jag har vunnit resor också. Dyra fina resor.
Ibland har jag gått till en final tillsammans med fyra andra namngivna finaldeltagare. De väntar bara på min adress, så får vi veta vem som ska få miljonen eller vad det var.
Detta pågår dag efter dag.
Vilka är dom? Vad är syftet? Hur orkar dom?
Jag lägger deras mail direkt i papperskorgen och har aldrig varit i kontakt med någon av dessa underliga typer, som tror att jag ska jubla av glädje över deras vinstutskick.
Jag skulle bli glad om någon annan som har erfarenhet av dessa nätvandaler kan förklara vad de är ute efter!