Besök på det stora möbelvaruhuset, forts.

Kundvagnar... visst fanns det kundvagnar. Men bara den vanliga modellen med en djup korg att lägga 100-tals småsaker i. Skulle man lyfta upp en enda tung betongklump med hål för solparasoll, borde man nog sikta på den andra typen av kundvagn, som bygger på ett nästan golvlågt flak. Med en sådan vagn behöver man inte lyfta det som ska lyftas mer än ett par decimeter.
Vi hade vid det här laget två damer med röda skjortor som försökte hjälpa oss att hitta en parasollhållare som inte var skadat och nu också att få fram en låg kundvagn. De pekade ut vägen till närmsta kundvagnsparkering, så att Blondinen skulle hitta rätt. Jag fick stanna kvar och vänta på en blankett som de fyllde i. Den skulle vi visa upp på varuhusets Fyndavdelning.
–Då drar vi ner på priset, eftersom den här parasollhållaren har använts som skyltmaterial, förklarade en rödskjorta. Vi gjorde alltså ett fynd!
Efter en stund kom Blondinen med en låg kundvagn och med hjälp av en rödskjorta lyckades vi få upp klumpen på vagnen. Sen var det bara att dra iväg raka vägen till Fyndavdelningen.
Där fanns kunder men ingen personal.
–Det kommer säkert någon, tänkte vi. Men Blondinen satte igång en jakt på fyndpersonal. Hon försvann i trängseln bortåt horisonten, medan jag stod och vaktade det som skulle bli ett fynd. Då öppnades plötsligt en dörr och ut kom en manlig rödskjorta. Han gjorde inte en min av att ta kontakt med mig, trots att jag stod där och såg hjälplös ut. Men jag ropade ett litet hallå till honom och fick honom att stanna till, så att jag kunde förklara varför jag stod där med en betongklump på en kundvagn.
När jag hade gjort det, så dök plötsligt Blondinen upp, tillsammans med en rödskjortad manlig serviceman.
–Så bra, sa jag. Nu kan vi få två rabattlappar!
Nä, det gick inte. Men vi fick en liten röd lapp som innebar en prissänkning på 50:-.
Med detta glada besked tog vi oss sedan direkt till en snabbkassa, där personal i röda skjortor hjälpte till med allt som var lite jobbigt. Sedan letade vi upp en gigantisk hiss och åkte ner till parkeringsplanet, letade upp vår bil och lyckades få in både parasollen och klumpen i bagageutrymmet. Hurra! tänkte jag. Vi är ute! Vi har rymt från det väldiga dårhuset!
Hemma i trädgården lyckades vi placera klumpen på avsedd plats, Blondinen tryckte ner parasollen i röret som finns i stenkllumpen och började vrida på låsringen som skulle hålla allting på plats.
–Konstigt, sa hon. Nu går det inte att vrida längre, men parasollen är fortfarande lös! Den går ju inte att spänna... allting lutar!
Så vi provade olika sätt att få röret att sitta där det skulle. Till slut blev det en bit ihopviken och tillklippt Wettex-duk som fick bli lösningen.
Och medan vi höll på med detta, fick vi syn på ett litet produktblad som medföljde köpet.
Rören finns i två olika dimensioner. Klumpen vi hade köpt var inte anpassad efter den parasoll vi hade köpt.
Medan vi höll på med att köpa den, var vi i kontakt med fem olika servicemänniskor.
Ingen av dem nämnde något om de två olika dimensionerna.