Hos Bilprovningen.

Svensk Bilprovning var en fasansfull institution när man hade sin första bil, inköpt på bakgården hos en bilhandlare som hade sina skapliga försäljningsobjekt parkerade framför den stora kåken och sina oklanderliga årsmodeller inomhus i en påkostad lokal med skyltfönster.
Polaren och jag hade fått tips om en stor amerikansk glidare som stod på bakgården. Det var en Pontiac av efterkrigsmodell, visserligen från tiden närmast efter kriget, men i alla fall en modell med automatlåda, ruskigt bekväma soffor och kromade detaljer från motorhuven upp mot vindrutan, där kromränderna försvann, för att sedan dyka upp igen och breda ut sig på bagageluckan.
Det var en fantastisk bil, som vi skulle kunna driva omkring i över hela sommaren och en bit in i hösten. Då skulle den eventuellt tvingas klara kraven från den nybildade Bilprovningen, som nu skulle godkänna alla bilar för att de skulle tillåtas rulla på vägarna.
Vi var inte säkra på huruvida Pontiacen skulle klara sig, så vi bestämde oss för att sälja den efter några resor med damsällskap till såväl Köpenhamn som Oslo. Vi sådana tillfällen kunde man övernatta i bilen, som hade väl tilltagna mått om det var två smidiga ynglingar som trängde ner sig på golvet och överlät sofforna till damerna.
Vi hittade en köpare från Kvibille, en tuffing som hade några kompisar med sig in till stan för att övervaka köpet. En provrunda på stans raggarstråk räckte för att han skulle bestämma sig.
Vad  han aldrig fick veta, var att Bilprovningen skulle underkänna bromsarna, belysningen, avgasrören, styrsnäckan och blinkerslamporna på höger sida. Detta sa vi inget om.
Straffet blev, för min del, att jag åkte på dyra smällar på alla mina kommande bilar fram till jag belönades med en leasingbil av företaget där jag jobbade. Detta innebar bl a att jag inte längre behövde ens tänka på att besöka Bilprovningen. Jag kunde byta till en ny bil varje gång det blev dags för en besiktning.
Men säg den glädje som varar. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss.
Så Blondinen och jag tvingades ta en tur ut till vischan, där en av Bilprovningens anläggningar numera är anlagd. Och visst hittade dom fel på Blondinens lilla svarta Peugeot. Handbromsen tog bara på vänster sida och blinkersljusen, på såväl höger som vänster sida ovanför framhjulen, hade bleknat. "De måste bytas", sa han. "Men det behöver ni inte komma hit och visa." Därefter upptäckte han att handbromsen inte fungerade på höger sida. "Det måste ni fixa och komma hit och visa!" sa han.
Och vi fixade en tid hos den lilla verkstaden några kvarter hemifrån, fick ny broms och det var bara att köra ut på vischan för att visa hur laglydiga vi är.
Så fort jag hade stannat bilen flög bilrprovaren fram och pekade på blinkersljusen. "Ni skulle ju byta lamporna! De ska ge orange ljus, inte blekgrått!" sa han. Ni får komma hit igen!
Kan någon förklara för mig varför lamporna måste blinka i orange färg? Är det för att det är snyggare? Eller är det för att Bilprovningen måste hitta på saker att gnälla om?
Oranga blinkerslampor!!! Dumheter, säger jag. De flesta har ju dessutom slutat att blinka när de ska svänga, så varför måste vi ha blinkers över huvud taget?

Vad blir det?

Det är en sådan där dag då det inte händer ett piss och det finns absolut ingenting att skriva om.
Detta, som du läser nu, är alltså något du lika gärna kunde strunta i. Hitta på något bättre än att sitta här och spana efter en vettig anledning att läsa vidare! Idag blir det inte bättre än så här!
Det finns bloggare som fyller ett ungefär lika stort utrymme dag efter dag, även om de inte har något att komma med. De anser tydligen att har man inget att berätta, så kan man gör det ändå.
Men jag väljer alltid att hellre hoppa över en dag och lämna tomt än att gaffla om något som ingen bryr sig om. Eller gör jag som nu: jag trycker ner tangenter på löpande band och hoppas det ska bli något läsvärt av tryckandet innan jag sätter punkt.
Den som läser det här har förmodligen inga stora krav på en blogg. Det är som att ha radion på utan att man lyssnar.
Jag var ute en sväng med bilen för en stund sedan och P4 gick som vanligt. Vad dom pratade om när de pratade, det vet jag inte. Kanske pratade de om de skånska sångerskor som avlöste varandra i ett program inspelat med stor publik som jublade efter varje låt, som om de hade fått höra något exceptionellt i världsklass. I själva verket fick de höra tjejer som sjöng falskt och som försökte få fram en personlig touch i sångtexterna och därför lät ansträngt i varje rad de sjöng. Jag var tvungen att byta frekvens och fick in en station där två röster pratade med varandra om något som saknade en substans av något slag.
Nä, det har varit en sån där dag då det absolut inte finns något att skriva om.
Ska vi hoppas på bättre tur i morgon?

Vanliga veckan.

Har tagit det lugnt några dagar. Det är väl det helgerna är till för.
Man ska ta det lugnt. Inte jäkta. Inte ta på sig en massa extrajobb, som att köra till sopstationen med bilen full av f.d. nödvändigheter.
Då blir det bara en massa strul. Det som kunde ha blivit vänliga veckan förvanskas direkt till vanliga veckan och så står man där framför ett antal containrar som gömmer sig i pappershögar och bakom trasiga glasflaskor och drivor av plastförpackningar.
Jag hittade en sopstation vid en Q8-mack några kvarter hemifrån. Jag skymtade den av en ren händelse medan jag tankade. Den såg snygg och prydlig ut. Jag tänkte: det här verkar mycket bättre än det gamla stället i Limhamn, bakom de gamla fabriksbyggnaderna i röran runt det lilla museet. Hit kör jag nästa gång! Och det gjorde jag.
När jag kom fram till den första containern låg den inbäddad i gamla Sydsvenskan och KvällsPosten, inbakad i travar av tidningstrasor och reklambilagor och i hålet där man skulle stoppa in sitt bidrag var det kompakt motstånd från tonvis av instoppade före detta nyheter. Det fick inte ens plats ett visitkort i det hålet. Och likadant var det i de andra containerna där man skulle få ner plastförpackningar, glas och metall. Det var bara att köra till det vanliga stälet i Limhamn.
Och där var det fullt i containerna för färgat glas, tidningar och plastförpackningar.
Varför blir det så här vecka ut och vecka in?
Har inte de som sköter driften av dessa sopstationer en aning om hur användarbehovet ser ut?
Borde det inte gå att justera produkten efter marknaden?
Fler containrar kanske inte får plats, vad vet jag?
Men borde man inte kunna komma lite oftare och tömma dem då?
Svårare är det inte.
Det var dagens tips till den eller de som ansvarar för skötseln av våra sopstationer.
En gång till, för säkerhets skull:
Går det inte att få in fler containrar på en sopstation, så töm de som finns där lite oftare!

Fyller ju år idag, ju!

Har just läst ett litet meddelande i en ruta, där det påstods att jag har anmält ett fel i min blogg.
Detta vet jag inget om, bloggen verkar gå som vanligt.
Varför är det så ofta korkade fel i dagens teknik? Eller är det inte det? För det mesta funkar ju det mesta till belåtenhet.
Jag har skrivit bloggtexter i några år nu och det har gått utan skavanker hela tiden.
Men så fyller man, d v s jag, år - och just den dagen hoppar det upp en idiotisk ruta som säger att jag har ett fel i maskineriet.
Var felet sitter och vad det är för ett slags fel får jag inte veta.
Så nu skriver jag det här och kollar om det går att skicka in så att den här texten blir en bloggtext.
F ö tar jag ledigt från bloggen resten av dagen och återkommer med kommentarer i morgon.
Idag måste jag ju ta hand om alla gratulanter som började banka på dörren redan vid halv sju-tiden!
Vi hörs imorgon!

Min enda SM-final.

Så här när ett nytt år har börjat, har man som vanligt fått i sig massvis av onödig information om idrottens superstjärnor och deras kämpainsatser i jakten på nya rekord.
Vi blir påminda om deras insatser på arenorna hemma och borta och det ägnas lika mycket utrymme om hur de tränar inför sin stora final, antingen det gäller en lokal DM-titel eller de riktigt stora titlarna i VM- eller OS-tävlingarna.
Och man blir naturligtvis imponerad när man läser om hur mycket tid, svett och tårar det krävs för att toppa formen inför det stora avgörandet.
Själv har jag bara gått till final en enda gång och då gällde det SM-finalen i piprökning, en gren som man sällan hör talas om nuförtiden.
Men då, det var väl någon gång under 1960-talet, visades bilder och reportage från finalen i hela den svenska pressen och dessutom i Rapport på TV.
Och det krävdes träning även i denna gren. Jag ingick i ett träningsläger som hade sitt högkvarter på F14 i Halmstad. Där fanns bl a en väderstation som hölls öppen dygnet runt, och framför allt när vi hade nattpass blev det mycket tid över för att träna.
Det gällde att hålla fyr på 2 gram tobak, Greve Hamiltons blandning, så länge som möjligt. Det svenska rekordet låg på strax över en timme och vi på väderstationen var ofta uppe och nosade på 70 minuter när vi tränade.
Och vi tränade stenhårt.
Jag tänkte aldrig på det då, men i efterhand har det slagit mig att ju mer vi tränade, desto sämre kondition bör vi ha fått. Allmäntillståndet bör ha pekat på sämre och sämre värden hela tiden. Vi skiljde oss därmed från övriga SM-finalister, oavsett vilka grenar man än jämförde med.
Finalen gick på Stadshuset i Stockholm, i samma lokal som man arrangerar Nobelfesten.
Ljuset släcktes i salen, 100 finalister tände samtidigt sina pipor och sedan gällde det bara att hålla fyr. Slocknade pipan, fick man lämna sin plats på podiet.
Efteråt blev det stor fest på Skansen, det delades ut pipor och tobak till oss SM-finalister och nästa dag gick tåget hem till Halmstad. Tågbiljetterna betalades av tobakstillverkaren. Alla måltider likaså. Var man SM-finalist, så var man väl omhändertagen.
När vår lilla grupp från Väderstationen anlände hemma i Halmstad, blev vi intervjuade av Hallandsposten.
Det var inte så dumt att vara SM-finalist, faktiskt.
Nu lär dock piprökning inte finnas kvar som tävlingsgren i Sverige.
Men enligt rykten tävlas det för fullt i Danmark.

Hej då 2012!

Det var väl ett ganska okej år, 2012.
I vilket fall som helst är det inget att snacka om, för det som har hänt det har hänt och det lär inte gå att ändra på något nu. Vi får ta emot 2013 och göra det bästa av det.
Just nu sitter jag och undrar om jag har feber. Blondinen hade 40 grader för tre dagar sedan och det vore väl konstigt om inte jag skulle få en släng av detta?
Så jag tar ledigt idag, letar efter febertermometern och återkommer imorgon.
Ha en fin nyårsafton!

Mellandagssnack.

Julen är slut och nu väntar vi bara på nästa skäl att ställa till med hullabaloo.
De värsta nyårsfirarna har redan börjat. Redan på julaftonskvällen kunde man här i Limhamn höra smällare och se raketer fara upp i skyn.
Det måste vara det dummaste sättet som finns att göra av med pengar: man tänder en tändsticka, låter stubintråden fatta eld och sen backar man snabbt några steg bakåt. Då säger det SWWWWIIISSSSCCCHHHH i fyra sekunder medan raketen far upp i luften. Och innan den börjar ramla ner igen släpper den iväg några gnistrande småstjärnor. I bästa fall säger det PANG också och då är det väl extra roligt för den som har betalat.
–Jamen, det är väl ball att skjuta upp raketer! säger de som tycker det är ball att skicka upp raketer.
–Jamen, säger jag, jag ser ju raketer över hela himlen! Jag behöver ju inte skjuta upp en enda, när jag får se några hundra ändå. Det kostar inte ett öre!
Då får man höra att man är snål och gniden och om alla skulle resonera på det viset, då skulle det ju inte skjutas upp några raketer och hela nyårsaftonen skulle bli som vilken jävla lördagskväll som helst. Ska man inte få ha lite kul när det är ett nytt år som börjar?
–Äsch, säger jag. Det var väl  inga större fel på det gamla året...Vem vet hur det nya blir? Det kanske inte alls blir något att fira!
Men man har redan börjat. Det smäller lite varje dag, som sagt var.
Det är sånt som tydligen hör mellandagarna till. Precis som mellandagsreorna över hela stan, både i city och ute på fälten där P-platserna inte räckte till. Det verkar gå lite hackigt för nya Emporia. När de har som mest kunder, då går brandlarmet igång. Alla måste ut på samma gång. Det blir så klart stökigt. Och det värsta är att det inte brinner någonstans! Man ska alltså ut ur huset för att larmet går, men larmet går helt i onödan. Och det har hänt flera gånger nu. Och går inte larmet, så är det något annat som ställer till det. P-platserna räcker inte till. Man får köra runt och leta och leta efter en ledig ruta. Många ger upp och kör in till city. Och hur blir det med P-avgiften om man inte har parkerat utan bara kört runt en massa minuter? Det finns också många kunder som tror att Emporia fortfarande har kvar den gratisparkering man lockade med första veckan...
Mellandagarna innebär massor av spring. Man ska byta julklappar så att man får dem i rätt storlek, man måste ha hem mat till nyår och man får inte glömma skumpan på Systembolaget.
Är det fler än jag som tycker att personalen på Systemet har blivit trevligare och gladare än förr? Jag minns hur man kände sig som en brottsling varje gång man var inne för att köpa en pava Zinfandel. Personalen var som fångvaktare, de blängde och såg ut som om de ville sparka kunderna på smalbenen.
Nu ler de hela tiden, morsar som om man vore en gammal kompis, kommer med tips, skämtar och ser  ut som om de trivs med sitt jobb. Detta är något nytt. Hoppas det håller i sig.
Och på Systemet finns vin som bubblar. När man drar loss korken säger det PANG och  är man inte beredd med en handduk säger det SWWWWIIIISSSSSSCCCHHHH när dropparna far ut ur flaskan som små gnistrande stjärnor.