Bilservice förr och nu.

Farsan körde alltid till en Nynäsmack när det var nåt krångel med hans Opel Rekord. Där stod alltid Elis i en smörjgrop med en skiftnyckel i handen och en bil ovanför huvudet.

Utom ibland. Då stod han med en skiftnyckel i handen och hela överkroppen i gapet under en motorhhuv.

Skiftnyckeln var onekligen det viktigaste verktyget på den tiden, då farsan körde till Nynäsmacken för att få något fixat. I vissa fall räckte det med att Elis bankade lite med den på någon vital motordetalj.

–Äh, det lossnade nog nu. Det var lite skit i förgasaren, sa Elis.

Det fanns en auktoriserad Opelverkstad på tomten bredvid Nynäs. Men dit körde aldrig farsan.

–Det är onödigt, sa han. Dom tar alldeles för mycket betalt. Elis kör med halva taxan och ibland fixar han småsaker gratis.

Jag tänkte på detta häromdagen, när fruns lilla franska bil måste tas till verkstad för ett bagatellartat ingrepp på högerdörren, som hade hamnat så nära grindstolpen att den dekorativa gummilisten hade lossnat.

Här i Malmö har vi aldrig hittat någon Elis, så det fick bli märkesverkstaden.

Förra gången vi tvingades besöka denna anläggning låg den på bekvämt avstånd inne i stan och var lätt att hitta. Nu hade hela klabbet flyttat ut på vischan halvvägs till Ystad i ett område som jag inte ens vet om det har ett namn. Vi fick en lång vägbeskrivning för att hitta dit, vi räknade rondeller, svängde av 101:an, irrade hit och dit och fick efter en kvarts letande i ödemarken syn på en flagga med ett stiliserat lejon långt borta. Vi tog sikte på flaggan, klarade ännu en rondell och stod så småningom framför en alldeles för blå byggnad, stor som en fotbollsplan och utan en enda skylt som angav om verkstaden fanns till vänster eller till höger. Jag chansade på höger och vi körde utmed fasaden, rundade två hörn, följde hela baksidan, rundade ett hörn till och där bakom fanns faktiskt en man i overall i en jättestor hall vars inredning fick den att påminna om en verkstad. Vi stannade och jag frågade vart vi skulle köra för att få vår lilla detalj fixad, han hänvisade till informationen innanför stora entrén på framsidan, vi rundade ett hörn till och var tillbaka vi utgångspunkten och en entré som vi förmodade ledde in till nybilsförsäljningen.

­–Vi går in och frågar var verkstaden finns, sa jag.

Den unga damen vid informationsdisken innanför entrén log när vi frågade och pekade på en annan informationsdisk långt borta vid ena kortsidan.

Här blev vi hänvisade till den gavel där vi nyss hade fått instruktion att gå till informationsdisken. Vi skulle gå in i port tre, sa en glad man med skäggstubb.

Vilken port som var nummer tre framgick inte, för arkitekten verkade ha utfärdat förbud mot skyltar av alla de slag.

Men när vi passerade en av de onumrerade portarna, stod samme man som vi tidigare hade pratade med och vinkade in oss i det som visade sig vara en liten verkstadshall i detta jättebygge.

–Det var listen, sa han. Han var alltså informerad från informationsdisken. Då måste jag först få bort de gamla plopparna som listen satt fast på. De nya plopparna ska sitta på listen, Ska bara hämta verktyg.

Medan han hämtade verktyg, petade jag bort plopparna med bilnyckeln.

Så hade nog Elis gjort.