En fin affärsidé.

Frun ville åka och titta på soffbord.

–Vi har ju talat om att förnya, sa hon. Soffbordet vi har nu är ju så onödigt 80-tal. Ett nytt bord skulle ge hela rummet en ny charm!

–Du talar som om du läste högt ur en möbelkatalog, sa jag.

Men snart satt jag i bilen på väg ut mot Svågertorp, en fläck på kartan där ingen människa bor, men där köpladorna ligger tätt, omgivna endast av P-platser, gigantiska rondeller och motorvägspåfarter. Rena USA, alltså.

En måndagsmorgon som den här borde det väl vara lätt att ta sig fram till en ledig P-ruta? Det är väl en måndag man ska ta sig hit?

Jomen! Hamnade i bilkö redan innan vi var framme vid parkeringen och rullade därefter runt och letade efter en tom ruta. Nåja, vi hittade en till slut på B2, bara ett par hundra meters stenkast från entrén.

Inne på varuhuset kryllade det av människor. Väldigt många var små och åkte i barnvagn. Väldigt många var nyblivna mammor. Men väldigt många tycktes också vara nyblivna pensionärer. Hur skulle de annars kunna vara här och trängas en vanlig förmiddag?

Vi åkte upp en våning på ett rullband. När det tog slut möttes vi av ett nytt rullband som tog oss ännu en våning upp. Här möttes vi av en levande dragspelare, som truddeluttade med en slags vals.

Nu var det bara att följa pilar i golvet, så kunde man promenera runt och se allt som fanns i det enorma varuhuset. Vi möttes av skyltar med priser och namn på varorna som såldes. Visserligen var det trångt på grund av alla barnvagnar och pensionärer, men vi skymtade dock bokhyllan Markör,  matbordet Bjursta, klaffbordet Muddus och soffbordet Träby.

–Det är väl inte så dumt? sa frun.

–Aldrig i livet vill jag ha ett sofffbord som heter Träby! svarade jag och gick vidare med sikte på nästa golvpil.

Man visste aldrig hur långt man skulle behöva gå. Man såg aldrig dagsljuset. Jo, vid ett par tillfällen dök det upp en fönsterglugg, där man kunde kika ut över en gigantisk parkeringsplats. Och sedan tvingades man vidare och vidare mellan skåp, hyllor, soffor och lampor. Då och då dök det upp en skylt med en pil som visade en genväg till toaletter och utgångar, vi passerade en stor öppen plats där det tydligen fanns en restaurang och till slut valde vi en genvägsskylt mot utgångarna. Genvägen började med en trappa nedåt och fortsatte genom ett enormt lagerutrymme.

–Var fanns egentligen soffborden? sa jag.

–De fanns nog bakom trängseln, sa frun. Här och där. Jag skymtade ett, men det var svart. Det kan vi inte ha. Då måste vi byta sofforna också. Och då borde vi bygga om hela hyllsystemet med din skivsamling på kortväggen...

Vi letade upp bilen på B2 och hittade en bilkö som sakta tog oss in mot stan igen.

–Kommer du ihåg var vi köpte våra första möbler? sa jag. Det var i en liten möbelaffär i Skedalahed. Man slapp släpa hem möblerna själv och man behövde inte skruva ihop dem heller, de  kom färdigmonterade på en liten lastbil och bars in av två tungviktare. Vilken jädrans fin affäräsidé!