Tagen av polisen i Austin.

Vi har faktiskt erfarenhet av polisen i Austin, Texas.

Det var en kväll när vi hade sett den skönsjungande texmexsångerskan Tish Hinojosa på den lilla puben Hole in The Wall i norra delen av centrala stan.

Klockan var sen när vi skulle köra tillbaka till hotellet med hyrbilen.

Det ösregnade. Ett sådant där regn som man inte kan föreställa sig förrän man befinner sig mitt i det, ett regn som nog bara finns i Texas.

Och sikten var usel.

Rätt som det var kom all trafik rakt emot oss i fyra filer. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och fick svänga åt sidan i mer eller mindre riskabla paniksituationer.

Jag hade svängt in på en enkelriktad aveny.

Det enda jag  kunde hitta på var att tända varningsblinkern och stanna för att försöka göra en helomvändning i form av en U-sväng, för att sen leta upp den rätta vägen söderut. Trafiken så dags på dygnet var inte särskilt tjock, så det skulle nog ordna sig, tänkte jag.

Men det tog inte mer än 20 sekunder, så såg jag blåljus komma mot oss. Fem sekunder senare hörde jag en raspig högtalarröst med bred Texasdialekt.

–Kom ut ur bilen med händerna på huvudet! sa rösten metalliskt och iskallt.

Det var naturligtvis bara att lyda. Och nu ösregnade det inte längre, nu var det ett rent skyfall med vatten som liksom hälldes ner från himlen. Efter två sekunder var jag lika genomvåt som om jag hade ramlat ner i hotellets pool med kläderna på.

Poliserna satt kvar i sin bil och tänkte inte gå ut. Föraren vevade ner rutan och jag bad genast om ursäkt, sa lite handfallet att jag var från Sverige och att jag hade missat skyltarna som markerade att detta var en enkelriktad gata. De bad att få se mitt körkort, såg att det stämde att jag var svensk och höll sen ett litet föredrag om hur man skulle köra bil i Austin.

               

Förmodligen fick jag som straff att stå ute i regnet så länge som möjligt, för det blev aldrig tal om böter. Däremot hjälpte de mig att vända på gatan. De ställde sig tvärs över två filer med blåljusen på och när jag hade vänt, blev vi eskoterade till hotellet den rätta vägen. De vinkade och log innan de for vidare in i natten.

Jag har aldrig varit våtare med kläderna på, men tyckte ändå att mötet med polisen i Austin var sympatiskt på något sätt. Jag fattar bara inte hur de så snabbt kunde vara på plats eller var de kom ifrån. Det måste ha varit en ren tillfällighet att de fanns i närheten.

Och på Hole in The Wall hade jag bara en liten stund tidigare fått en kram av Tish Hinojosa och lyssnat på hennes magiska röst. Hon kom ihåg mig från ett turnéstopp i Malmö, där hon sjöng sina ljuvliga texmexsånger på KB ett år tidigare.

               

Efter en kväll med henne på scenen klarar man både poliser och skyfall.