Taxi i Texas.

Händer det aldrig något obehagligt? frågar vänner hemma i Sverige, när jag berättar om allt kul Blondinen och jag har varit med om långt där borta i Austin, Texas, USA.

                Texas – där går väl alla omkring med en laddad pistol i fickan?

                Inte vet jag.

                Men en gång kändes det lite läbbigt.

Vi hade varit på texmexkrog mitt i stan och skulle till Saxons Pub, som ligger några kilometer bort i södra utkanten av stan.  Det stod en taxi utanför krogen och jag frågade föraren om bilen var ledig. Det var den. Och jag trodde då att mannen som satt bredvid chaffisen i framsätet skulle lämna bilen och sätta sig bakom ratten i sin egen taxi, som borde finnas någonstans i röran på parkeringsplatsen. Det var vad jag trodde.

                Men nej. Mannen på passagerarsätet bredvid föraren satt kvar. Och så körde vi iväg från Austins centrala delar.

Jag sa till Blondinen att det var konstigt att det satt två man i framsätet. Hon hade gjort samma reflektion. Nästa konstighet inträffade när den mystiske co-drivern vände sig till oss och frågade var vi kom ifrån. "Sweden, aha ...", sa han. Och så lade han till: "How´s the police in Sweden?"

                Vad svarar man? Varför frågar man en sådan sak? Vad förväntade han sig av mina kontakter med polisen hemma i Sverige? Och den stora frågan: varför körde vi inte den vanliga upplysta huvudleden på väg ut ur stan?

                Jag sa något om att den svenska polisen var väl okej, men att jag inte visste så mycket om den saken. Jag har inte så mycket erfarenhet av polisväsendet där hemma, sa jag. Co-drivern blängde. Han var tydligen inte nöjd med svaret. Men jag höjde på axlarna, såg frågande ut och sa istället till föraren att det var en konstig väg han körde. Utanför var det nu becksvart och en natt i Texas kan vara svartare än sot. Vägen lystes upp bara av taxins helljus och asfalten låg tydligen utsträckt i ett tomt öppet landskap. Vi åkte inte förbi några byggnader och bara genom bakrutan skymtades ljus i fjärran. Det var Austins skyline en halvmil bort. Där vi befann oss behövdes inga gatlyktor, för där fanns ingenting att lysa upp.

                –Oh, sa föraren. Jag förstår att du undrar. Men det här är en genväg. Det är snabbaste vägen och det blir lite billigare också!

Det var helt klart en obehaglig situation för oss två i baksätet. Den vanliga vägen till Saxons går i ett område där det utmed huvudleden finns gott om neonskyltar, upplysta butiker, vägkrogar, barer och bensinmackar. Att vi inte åkte i den röran gav mig en obehaglig känsla i magen.

                –Titta där borta, sa föraren plötsligt och pekade i vägens riktning. Långt bortom strålkastarnas område rakt framför oss skymtades ljusen från huvudleden.

                –Där borta ligger Saxons! sa han. Och när vi närmade oss, kom vi in på den vanliga vägen och vi kände igen oss.

                När vi skulle betala, hade jag bara sedlar i höga valörer och föraren skickade in sin co-driver för att växla.

                –Jag får be om ursäkt om han besvärade er, sa han. Han brukar inte prata med passagerarna. Jag är hans övervakare och han får följa med ibland. Och han är helt ofarlig, annars skulle han inte få åka med!

                Varför han behövde övervaka sin co-driver framgick aldrig.