Gör bort mig i Texas.

 

Satt en kväll med Blondinen på ett litet bluesställe i Austin och väntade på att få se Omar & The Howlers spela inför sin hemmapublik. Hemma i Malmö hade jag några av hans album och det är ju alltid kul att få uppleva band från skivarkivet i verkligheten,

Som vanligt i Austin hade vi fått lite uppmärksamhet när vi satt i baren och pratade svenska. Framför allt från en kis som bjöd på öl och presenterade sig som Bud. Han ville veta allt om vad vi tyckte om Austin. Till slut kom Omar och hans band in på scenen och Bud fick lugna sig.

Vi hade fin utsikt mot scenen från våra platser och the Howlers hade publiken i sin hand. Mellan låtarna var Bud framme och kommenterade dem i mitt ena öra. Som vit bluesman var Omar helt okej, det var en fin kväll med massor av fria drinkar. Man vågade inte tacka nej, när någon ville bjuda. Synd bara att det får insidan av huvudet att snurra.

–Jag ska fixa så att du får träffa Omar, sa Bud när sista låten var slut.

–Men det behövs inte, protesterade jag. Jag har inget behov av att träffa Omar!

–Lugn, sa Bud. Det är inget problem! Jag fixar det. Det blir väl nåt att skriva om när du kommer hem?

Sen försvann han. Jag fick lust att dra iväg i en taxi hem till hotellet, men Bud var en man som agerade snabbt och innan jag hann fråga Blondinen om vi skulle smita, kom han tillbaka aningen upphetsad och med ett brett flin på läpparna.

–Omar väntar utanför, sa han. Jag har sagt att du är hans största fan i Sverige! Nu kan du gå ut och snacka med honom!

Va? tänkte jag. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag prata med Omar om?

Motvilligt gick jag mot dörren, medan Blondinen suckade och ville vänta vid sin plats i baren. Där satte sig Bud också, nöjd och belåten med sig själv och sin insats.

Utanför stod Omar Dykes tillsammans med sin fru. Han log, hon log, jag log.

–Trevligt att träffas, sa jag.

–Det tycker jag också. Alltid kul att träffa fans, sa Omar.

Vad kunde jag mer säga? Vad visste jag om Omar? Nästan ingenting.

Så vad fanns det att spinna vidare på?

Ingenting. Det blev en paus.

Jag fick dra till med något, vad som helst. Det snurrade i skallen. Jag försökte förgäves få stopp på rotationen, men hur skulle det gå till? När pausen började bli pinsamt lång, slängde jag ur mig det enda som hjärnan för tillfället kunde prestera,

–Synd att du aldrig har varit i Sverige, slank det ur mig.

Han tittade lite underligt på mig, jag var ju hans största fan i Sverige och borde väl känna till hans besök i Europa?

–Well, sa han. Senast jag var i Europa spelade jag i Malmö, som förband till B B King! Det var utomhus på en stor scen ... När vi spelade såg vi båtar som gick till Köpenhamn ...

Herrejösses, tänkte jag. Jag var ju där! Det var på den stora mässan nere i hamnen. Nordform! Hur kunde jag glömma en sån sak? Jag måste byta ämne, snabbt, så att jag kom ut ur den här pinsamma återvändsgränden. Tänkte så att det knakade på vad han hade för låtar på sin senaste platta och kom oväntat snabbt på en kort titel.  Nu blev jag riktigt imponerad av mig själv. Inte tusan hade jag ägnat Omars senaste CD några intensivare genomgångar och ändå kom jag utan att tveka fram till en låttitel! Fantastiskt.

–Synd att du inte spelade min favoritlåt ikväll, ”Bad Seed”, njöt jag av att säga. Den är super. Cool!

Nu tittade han ännu mer undrande på mig.

–Well, sa han, I just did. It was the last tune we played!

Ooops... nu var det inte mycket kvar av hans största fan i Sverige.

Undrar om han kunde se hur jag rodnade?

–Oj ... det missade jag. Jag var på toaletten, var det enda jag kunde komma på.

Omar sa "so long", jag gick in till baren där Blondinen och Bud undrade varför jag kom så snart.

–Omar skulle hem till hundarna, sa jag. Dom skulle ha mat.

–Underligt, sa Bud.