Vilse i Folkparken.

Kanon, sa jag till Blondinen. Här finns en ledig gratis P-ruta precis vid entrén! Perfekt.

Sen gick vi in i Folkets Park, letade upp Far i Hatten och kollade in Austinbandet Stone River Boys. Ett fantastiskt band, helt suveränt!

När deras gig var slut, var det bara att ta sig hemåt. Vi gick mot den stora entrén och upptäckte att hela parken var tom och ödslig. Allt utom Far i Hatten var stängt. En bit på vägen var kolsvart. Vi såg inte om vi var på väg mot entrén eller om vi skulle hamna bakom någon karusell eller skjutbana. Det var kolsvart. Men vi gick en bit och kunde efter en stund skymta utgången. När vi kom fram upptäckte vi att de stora grindarna var låsta. Vi såg bilen på P-rutan. Men den här vägen kom vi ingenstans.

När vi hade konstaterat detta, dök det upp en kis som jag hade sett på Far i Hatten.
-Här kommer vi inte ut, sa jag.
-Hm, sa han. Man kanske kommer ut vid entrén på Parkgatan?
Vi slog följe och mötte fler från publiken, som trodde att de skulle komma ut genom stora entrén. En äldre man i min ålder och två unga tjejer. Vi var nu en liten trupp som letade i mörkret efter Parkgatans entré.

Det blev en lång promenad. Till slut var vi framme. Grindarna var låsta.
Detta hindrade inte kisen som kände till den här utgången. Han klättrade över järngrindarna. Tvärtemot en plankning, alltså. Ut istället för in.

Men vi andra blev kvar i mörkret.
-Vi måste ta oss tillbaka till Far i Hatten, sa jag. Någon där måste ju veta hur man ska komma ut!
Så vi fortsatte promenaden i den mörka parken. Efter en stund såg vi ljus från Far i Hatten på avstånd. Hurra, tänkte jag. För vad jag också såg, det var en stor öppen grind ut mot en annan gata, som jag inte vet vad den heter.
-Det var ju här vi skulle ha parkerat bilen, sa Blondinen. Nu får vi ju gå runt hela parken en gång till... Först på insidan och nu på utsidan!
-Jamen, du säger ju att det är nyttigt med promenader, sa jag.

Stone River Boys var i alla fall ett fantastiskt band.
Trummisen hade förresten ryggskott.