Möte med en rocklegend.

OK, det blev en kort paus.
Ett av skälen heter Keith Richards. Jag har bara några sidor kvar att läsa i hans självbiografi "Livet".
Den liknar ingen annan bok jag har läst.
Den är skriven på ett slags talspråk med tvära kast, inskjutna bisatser, tankehopp, tillbakablickar när man som minst anar det och idel helgalna kommentarer.
Boken är totalt utlämnande. Bråk med Mick Jagger poppar upp framför allt under senare tid, alla jävla knarkpreparat gås igenom, och att det fanns, eller finns, så många olika produkter det hade jag inte en aning om. Han har stories om alla kolleger i branschen han har träffat, om alla damer han har haft i sin närhet för olika ändamål och om de advokater som bäst har varit lämpade att få honom på fri fot när han vid några tillfällen hamnade i en cell.
Och det finns ingen ände på alla resor han har gjort, ibland för att komma till en speciell studio någonstans i världen, ibland för att han är efterlyst och jagas av polisen, men ibland också för att han är ute på turné.
När det gäller musikerkolleger, så visar det sig att han och jag har ungefär samma smak, bl a hyllar han Jerry Lee Lewis och Willie Nelson.
Jag har aldrig varit ett riktigt Stones-fan och har bara sett bandet en enda gång.
Det var i Göteborg på ett gammalt skeppsvarv.
Man åkte båt från centrala stan över Göta Älv och gick iland direkt på varvsområdet.
Vi var ett litet gäng som var där med fina platser på en VIP-läktare.
Vad vi också hade var VIP-biljetter till en fantastisk efterfest på hotellet vid Götaplatsen, där både Stones-killarna och vi bodde. Hela turnépersonalen skulle avtackas med en fest där också Göteborgs snyggaste tjejer var inbjudna.
Festen är inte omnämnd i Keiths bok, men däremot i min med titeln "Mina möten med de kända och en okänd" (Roos & Tegnér) som släpptes för ett halvår sedan.
Där berättar jag om den gamle berusade mannen som slog sig ned vid bordet i baren där jag satt med Blondinen. Mannen ville ha sällskap och tyckte väl att vi var lämpliga att slå sig ner hos. Vi förstod knappt vad han sa, för han sluddrade mest, och Blondinen tyckte det blev lite jobbigt. Hon ville att vi skulle gå iväg.
Precis då kom – Keith Richards!
Det visade sig att den gamle mannen var hans farsa och han undrade om vi stördes av hans sällskap.
–Nej, sa jag, det är helt OK. Vi tar hand om honom!
Och Keith lovade att snart vara tillbaka för att ledsaga den gamle mannen till sitt rum och han var mycket tacksam för att vi ville prata med honom en stund.
Så där satt vi med Keith Richards farsa, som snart lutade sig tillbaka mot den höga soffryggen och somnade.
När Keith så småningom dök upp igen för att hämta honom, tog vi en tur ut på dansgolvet och då kom vi så nära Mick Jagger att jag "råkade" stöta till honom.
Jag har alltså tagit hand om Keith Richards farsa och krockat med Mick Jagger.
Det kan du läsa mer om i min lilla bok...