Smakprov.

Följande stycke text är ett utdrag ur min bok "Mina möten med de kända och en okänd", som finns i bokhandeln.
"När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.
Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.
–Har han sagt nåt om vem han är? undrade Blondinen.
–Han är nog en slags roddare, sa jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte att ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!

Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”
Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa okej och började tränga mig fram till bardisken. Jag fick röra mig i dansgolvets utkant och längre in på golvet såg jag plötsligt det andra medbjudna paret på vår Stonesresa. De hade lämnat vårt bord och börjat dansa precis som alla andra. Och när jag trängde mig tillbaka mot soffan med en gratiswhisky, förflyttade de sig i takt med musiken i riktning mot mig och när de var framme skrek min ovanligt danslystne polare i mitt ena öra: ”Jag har rört Mick Jagger! Vi dansade bredvid och jag råkade stöta till honom!”
Han flinade belåtet och sen dansade han och hans fru in på dansgolvet igen.
”Jag har rört Mick Jagger.”
Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar.

När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.

"Rört Mick Jagger". Det var inte dåligt. Jag berättade dagens största nyhet för Blondinen.
–Trams, sa hon. Men det kan väl du också göra, sa hon. Det är ju bara att ge sig in i röran!
Jag funderade på saken, när den gamle mannen la en arm om mina axlar och sa något obegripligt i örat. Och så skrattade han ett långt hest skratt, smuttade lite på whiskyn och skrattade igen. Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han verkade kunna ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det. I värsta fall skulle han väl bara somna på soffan, om vi lämnade honom för att ta en dans i närheten av Mick Jagger.

–My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.
–Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra martini.
–Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.
–Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!
–Han är ju full! sa hon.
–Ja, men han verkar vilja ha hjälp med nåt...
–Can you find my son? hörde jag att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.
–Ah! sa gubben. Here he comes!
Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!

Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.
–Is this guy takin´ care of you? sa han.
–Yeah, he´s fine! svarade gubben.
Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.
–He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!
–Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!
Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.
–I´ll be back in a short while... thanks again!
Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.
–Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?
–Ja, det är nog bäst ... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.
Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa.
”Jag har passat Keith Richards farsa”, det är inte en dålig replik den heller, faktiskt.
Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar."
Massor av andra kändismöten i boken som finns även hos nätbokhandlare!