Husras i villakvarteret.

I villakvarteret där vi bor fanns tidigare ett gammalt par i 80-årsåldern.
Gubben dog och gumman blev konstig. Varje kväll bar hon ut husgeråd, som hon ställde i en rad på trottoaren. Kaffekanna, tallrikar, hushållsvåg, skålar och mycket annat. Varje morgon kom hennes son förbi och plockade in prylarna igen. Sådär höll det på ett tag, tills den lilla damen fick flyttas till ett hem för gamla någonstans. Och barnen sålde det gamla huset till en glad gamäng och hans sambo.
De flyttade in och började röja i trädgården, som ingen hade bekymrat sig om de senaste åren.
Men den glade gamängen nöjde sig inte med detta. En sommardag kom det en lastbil med en liten grävmaskin på flaket.
–Ja, vi ska dränera kåken, sa han. Det är lite fukt i källaren. Och jag har en kompis som kan sånt där. Det är hans grävmaskin.
Sen satte de igång. De började på förmiddagen och kom en bra bit redan före lunch. De rundade ett hörn från gavel till långsida, grävde liksom en vallgrav utmed huset och bort mot nästa hörn, som de också rundade. Det var då det började knaka i kåken. Och det inte bara knakade, huset började svaja också. Panik uppstod hos den glade gamängen och hans grävmaskinist.
-Se upp! ropade de till varandra medan ett par takpannor kom nedfarande. Ring brandkåren!
Jag stod utanför med cykeln och såg hur kåken liksom krympte och liksom fick för sig att luta sig mot något som inte fanns.
Jag var på väg till Stadion, för Bollklubben skulle spela mot MFF. Och det var mycket viktigare än ett lutande hus.
På vägen mot Stadion mötte jag tre tutande brandbilar och en tjutande polisbil. När jag kom hem var gatan avspärrad, full av publik och brandmän, som inte kunde göra mer än att utfärda förbud att beträda huset och dess omgivning.
Hemma på vår altan satt gamängens sambo och grät. Hans dotter också.
–Vi måste ta in på hotell i natt, sa de, medan min fru försökte trösta. Och vi kan inte ens hämta nattlinnet!
Gamängens polare visade sig vara en amatör. Han visste inte att man aldrig ska frilägga mer än ett hörn i taget, när man gräver runt ett hus.
Och han hade ingen utbildning på det han sysslade med, så gamängens försäkring gällde inte. Det fanns ingen försäkring som kunde utnyttjas.
Så småningom, efter en rättegång som inte ledde till något positivt för gamängen, fick det gamla huset rivas och ett nytt byggas på samma plats.
Den glade gamängen, som med sin sambo fick bo på hotell under tiden, tycktes inte bli det minsta nedstämd av alla dessa bekymmer.
–Kul med en ny kåk, sa han. Jag bygger ett garage också, medan jag ändå är i farten.
Det är fantastiskt med människor som aldrig låter sig nedslås.
Själv blir jag deprimerad när det är dags att måla staketet.