Det finns för mycket plast.

Någon mer än jag som har tröttnat på omslagsplast?
Ja, eller vad det heter. En extra förpackning utanpå den riktiga förpackningen, alltså. Man tillverkar en produkt, lägger den t ex i en plastask eller pappkartong och sen slår man in denna förpackning i ett extra omslag av tunn genomskinlig plast som är omöjlig att få bort.
En vanlig tablettask, Läkerol till exempel, kan vara omöjlig att få upp i vissa lägen.
Sitter man på bio och blir sugen på en tablett, så missar man en stor del av intrigen i filmen, för att man koncentrerar sig på att hitta en liten plastremsa, som är menad att vara låsanordningen på omslagsplasten. Den är svår att hitta i dagsljus. I mörker finns det inte en chans. Till slut börjar man bita i omslagsplasten för att få fram en öppning som kan leda vidare in mot askens innehåll.
Vad ska det vara bra för? Finns det ett konsumentbehov av omslagsplast?
Nästan allt man köper nuförtiden är inbakat i tunn genomskinlig plast. Man måste ha en vass kökskniv framme när man ska komma åt sina inköp. Sophinken blir full av omslagsplast efter varje inköpsrunda, omslagsplast som liksom växer när det tas av och man försöker trycka ihop det till en liten boll. Så fort man släpper det får det oanade krafter och sväller upp till sin egen dubbla volym. Det som ska bli en kökshylla från IKEA visar sig ligga inbäddat inte bara i pappkartong utan också i omslagsplast, som när det har skurits upp med kniven och dragits loss, får ett eget liv och liksom Hulken mångdubblar sin storlek. Man blir nästsan rädd att man ska bli inplastad när man försöker tvinga ner omslagsplasten i soptunnan.
Men det är väl bara jag som har tröttnat på omslagsplast. Annars skulle väl fabrikanterna sluta med denna onödiga verksamhet att plasta in allt, som förmodligen dessutom tär på naturresurserna.
Och det finns andra moderniteter som jag har svårt för.
Någon som har upplevt en modern toalettpappershållare på offentliga toaletter?
Det finns en elegant designad väggmonterad plåtlåda som har plats för två rullar. När den nedersta är slut, ramlar den översta ner ett steg och det är dags att fylla på en ny.
Säkert rätt tänkt av formgivaren, om det bara fanns någon som fyllde på. För när jag kommer, är det alltid bara kvar några decimeter av den enda rullen som finns i plåtlådan. Detta kan man se i en liten springa framtill. Och då är man alltså i valet och kvalet: räcker den lilla biten som är kvar eller ska man skita i det?
Men häromdan hade jag tur. Var ute med frun i bilen och hade en stund känt ett trängande behov av ett toalettbesök. Vad skulle jag göra? Vad fanns det för alternativ ute i Malmös södra förorter?
–Vi går in och tittar på en ny Cadillac, sa jag, när jag såg en skylt längre fram på gatan. Där finns nog en kundtoalett!
Så vi kom in i en stor bilhall med tre nya Cadillacar i förgrunden och jag kände att jag liksom måste verka som en seriös kund, innan jag frågade efter en toalett. Och mycket riktigt dök det upp en säljare, som var tacksam över att det tydligen fanns en Cadillacspekulant i Malmö. Jag visste inte vad jag skulle säga.
–Är den inte lite liten? sa jag till slut.
–Tja, den här storleken är ju den absolut vanligaste på en bil idag, sa han.
–Jaha, sa jag. Men det är väl en V8:a?
–Nä, det är en V6-motor i den här modellen.
–Då får det vara, sa jag. Har ni en kundtoalett?
På toaletten upptäckte jag att de hade en väggmonterad elegant designad plåtlåda med två rullar!
Men sedan visade det sig att när man skulle ha en bit papper, revs det sönder av plåtlådans konstruktion. Vad man fick ut ur plåtlådan var en liten bit skrynklig, sönderriven smal pappersremsa.
Jag försökte gång på gång. Det var nog tyngden från den översta rullen som gjorde att den nedersta inte kunde rulla runt som en pappersrulle är tänkt att göra. Den segades fast och när jag drog i den lilla ändbit jag kunde komma åt, fanns det inget annat att göra för papperet på rullen mer än att spricka.
Till slut fick jag sticka in en kam i springan och peta ut centimeter efter centimenter, sakta och försiktigt. Det tog lika lång tid som att få upp en Läkerolask med omslagsplast i biomörker och utanför, i bilhallen, försökte säljaren under tiden få min fru att inse att det räckte med en V6:a. Hon sa i alla fall efteråt att hon inte hade en aning om vad han pratade om.
–V6, är inte det ett tuggummi? sa hon. Ett sånt där som är inplastat så att det är omöjligt att öppna om man inte har en kökskniv i närheten?
–Precis, sa jag.