Ringer det?

Det här är läsning för alla er barn, som vill veta skillnaden mellan en telefon och en mobil.
En mobil är en apparat som man har i fickan och som kan användas när man vill lyssna på radio, spela spel, skicka meddelande eller bilder, kolla nyheter, se filmer, surfa på internet och prata med kompisar.
En telefon kan man bara ha för att prata med någon, t ex någon man känner eller brandkåren. En telefon kan inget annat än att förmedla samtal.
Min nya mobil kan man ha till så mycket att jag inte vågar använda den. Tänk om jag av misstag får igång internet och inte kan stänga av den – det måste ju kosta skjortan! Och batteriet tar väl slut efter någon timme?
Jag kan knappt använda mobilen för att ringa upp någon, för knapparna är så små att jag trycker på minst två åt gången. Det är lika spännande varje gång att se vem som svarar. Är det någon jag känner?
Inom modern telefoni, så är det förresten numera alltid en automat som svarar. För att komma vidare, måste jag trycka en etta plus en fyrkant och vänta på nya alternativ som tar mig vidare. Till slut har jag gått runt i en cirkel och är tillbaka där jag började. Det verkar omöjligt att få prata med någon. Varför har de telefonnummer om de ändå inte tänker prata?
Undrar hur det är att ringa efter brandkåren? "Har det börjat brinna, tryck 1 plus fyrkant"? "Brinner det mycket, tryck 2 plus fyrkant"? "Tror ni det behövs fler än tre brandbilar, tryck 3 plus fyrkant!"? Är det så det går till?
Men med en mobil kan man kan förstås skicka SMS istället. Man kan knappa in vad man vill ha sagt, t ex "Har ni en handbok som visar hur man ska använda uppdateringarna på er satellitmottagare X2010, som ni kan skicka hem?", och sen klicka iväg denna fråga till ett huvudkontor. Det tar, för mig, ca 20 minuter att knappa in meddelandet och då kan det hända, i bästa fall, att jag har ett svar redan inom en timme. Svaret är då t ex "Ja, vart ska vi skicka den?" och så får jag börja om igen med att SMS:a iväg ett meddelande med min adress. På bara ett par timmar har jag varit i kontakt med en leverantör två gånger och fått iväg en beställning!
På den gamla sladdtelefonens dagar kunde man göra en liknande beställning på två minuter. Och då fick man prata med en trevlig dam någonstans i andra ändan av telefonslaldden. Så visst är det skillnad på telefoni och mobilfåneri.
Men mobilen kan jag använda som en kamera också. Fast jag har inte prövat denna funktion, för vet inte var jag ska lägga in filmrullen. Dessutom verkar mobilen för platt för att ha utrymme för en filmkassett. Men det finns kanske en ny sorts film?
Det är inte klokt vad tekniken går framåt.
Jag minns vår första telefon. Skulle jag prata med farsan på hans jobb, lyfte jag av luren och väntade på att en telefonissa skulle höras.
–Halmstad, sa hon.
–Jag ska prata med Järnbolaget, sa jag.
–Ett ögonblick, sa damen. Och så var det tyst en stund innan en ny röst hördes.
–Järnbolaget! sa denna nya dam.
–Jag vill prata med pappa, sa jag. Han heter Lundgren.
–Jaså, är det du Lasse. Ett ögonblick, så kommer han här!
Och det gjorde han alltid.
Sen fick vi en ny telefon med en nummerskiva eller vad det hette. Då blev alla damerna på Televerket utan jobb, för man kunde själv slå ett nummer direkt till Järnbolaget.
Och tro det eller ej, det finns fortfarande sådana telefoner som fungerar, framför allt på ålderdomshem och hos pensionärer.

(Kåseriet tidigare publicerat i Hallandsposten.)