Reklamhistoria.

Träffade en fotograf, som jag inte hade sett på sisådär 20 år, i lördagsrusningen mitt i stan. En gång i tiden hörde han till Sveriges främsta, och dyraste, reklamfotografer. Tittar man i gamla Guldäggskataloger så dyker hans namn upp ideligen.
–Plåtar du fortfarande, undrade jag.
–Nä, sa han, jag begriper mig inte på den nya tekniken och förresten så görs det ju ingen bra reklam längre. Hela branschen verkar ju sjuk!
–Ja, sa jag. Det är sällan man ser en bra bild eller en bra rubrik.
–Just det, sa han.
Vad vi syftade på var den period i svensk reklamhistoria, då man på några tongivande reklambyråer började ta efter den nya vågen som hade vuxit fram på Madison Avenue. Intelligent reklam som såg konsumenten som en tänkande varelse och inte bara som ett infantilt köppaket. Den främsta byrån i New York hette DDB, Doyle Dane Bernbach, och många svenska copywriters och art directors tog sig dit för att träffa sina idoler. Jag var själv där och hälsade på en gång för ca 20 år sedan.
Under en lång period gjordes reklam också här i Sverige, där bild och text på ett smakfullt och ofta humoristiskt sätt gav köpimpulser. Det fungerade att ta konsumenten på allvar. Idag ser man sällan reklam som fångar upp läsare med hjälp av god smak.
–Det var bättre förr, sa fotografen.