Har du grammofonstift?

Ingen vet längre vad man har en laddremsa till.
Ord blir omoderna. Deras betydelse dör ut när inte längre någon frågar efter det som de stod för. Ord försvinner också för att de kan bli lite töntiga. Vem idag säger ens på Söder i Stockholm att "han var byling på bystan"? när han pratar om en polis från landsorten.
Ord försvinner när utvecklingen har gått ifrån dem.
Ingen jag känner äger en grammofon idag. Få vet vad ett grammofonstift är för något. CD-spelare på väg ut, för nu ska vi hämta hem musik vi gillar via hemdatorn och ingen kommer längre att köpa CD-skivor. Självklara ord idag, som kan vara på väg ut ur språket, precis som "78-varvare" är mer eller mindre sällsynt idag.
Det finns mängder av ord som jag inte vet om de längre andvänds.
Köper någon "fotogen", tar någon en "fotostatkopia" och suger någon på en "pastill"? Orden låter ju nästan lite "putslustiga".
Precis som "livrem" eller "barberare". Nu heter det "bälte" och "frisör" (om de inte vill kalla sig "hair stylist", förstås!).
Inga tjejer går numera till damfriseringen för att tvätta och lägga håret.
Ingen köper en ny dinka, ingen vet vad pottebläck är och ingen använder ämbar.
Hur många gånger har du använt "brandgul" de senaste åren?
Välkända produktnamn försvinner för att efterfrågan minskar och tillverkningen upphör. Jag minns när jag läste "Alla tiders seriemagasin" medan jag sög på en "Nickel" och tog en klunk "Cuba Cola". Det går inte idag. Man blir lite nostalgisk när man tänker på det.
Pratas det om långbyxor nuförtiden? Eller nylonstrumpor? I alla fall inte om sockiplast.
Och när använde du orden bläckhorn och läskpapper senast?
Kommer du ihåg hur man använde en vanlig telefon en gång i tiden? Den hade ingen petmoj, så du fick tala med en telefonist och muntligen begära vilket nummer du skulle ringa till eller "namnanrop", om du ville prata med något företag eller beställa en droska. Ibland skulle man ringa rikssamtal. Då fick man uppge numret hos telefonisten, lägga på luren och vänta på signal då uppkopplingen var klar. Så det var inte så dumt att ha sin telefon på bekvämt avstånd från sin duschatel.
Men det var ju ett tag sedan, förstås.
Det var t o m innan man började resa utomlands på semestern med flygmaskin.
Med på resorna fanns en smalfilmskamera med en filmrulle som tog slut efter mindre än fem minuter. När man kom hem, fick man skicka iväg filmen till ett labb för framkallning.
Och redan efter en vecka kom den, som ett brev på posten, klar för visning i projektorn. Med laddremsa.
(Kortversion av kåseri tidigare publicerat i Hallandsposten.)