Heja Sverige!

Har precis sett ett TV-program om Roxette.
Tidigare i kväll visades ett annat om ABBA.
Och då undrar man: hur många andra småländer i världen kan visa upp sådana superstjärnor?
Det var ju helt otroligt att se och höra publikens mottagande av de här två popbanden på planetens alla hörn. När man ser banden inför publik, så inser man hur bra de är och varför de klarar sig över alla trender.
Det var två mycket bra program, som sagt.
Och jag ställer frågan: om ABBA och Roxette är de två största popbanden i Sveriges historia, vilket band är då nummer tre?
Är det någon som har en idé?

Lugna gatan.

Det blir lite kortfattat här under helgerna.
Det händer ju ingenting som är värt att skrivas om.
Allt var sig likt igår på julaftonen.
De två barnbarnen var visserligen ett år äldre än i fjol. Men bara grabben, nu 5 1/2 år, tror på tomten. 8-åringen, flickan, avslöjade för sin del tomten 2011.
–Det är en flicka! Hon har ju hästsvans i nacken, viskade hon till sin moder. Och sen lade hon märke till en rad detaljer, som alla fick henne att inse att hela tomtegrejen var ett påfund från vuxenvärlden.
Men hon höll tyst om sina iakttagelser när lillbrorsan, nu 5 1/2, var i närheten. Så han har gått i förvissning om att jultomten är en riktig tomte och när han skulle skriva önskelista rubricerade han den mer affärsmässigt med "Beställningslista". Jodå, han skriver själv och läser allt som intresserar honom. Men att avslöja tomten, det tycks inte ligga inom hans intresseområde.
Så nu får vi vänta ett år igen, för att se hur tomtefarsen ska sluta.
För övrigt gick allt lugnt tillväga. Jag fick en för stor träningsdress, en 700-sidig roman och en nyckelhållare av läder, där man stoppar ner nycklarna i ett fack med dragkedja.
Annars var det bara lugnt.

God Jul alla tomtar!

Idag får det bli några snabba rader bara.
Julen är ju över oss och det är mycket som ska hinnas med.
T ex köpa julklappar innan dom stänger. I värsta fall får det bli Statoil-macken, som håller ut när alla andra har gått hem. På Statoil kan man hitta mycket som behövs, t ex en flaska bromsolja, ett paket tändstift, en chokladkartong, en långfilm, en snöskyffel eller det bästa av allt: Phil Spectors gamla julskiva från 1963.
Den är fortfarande oöverträffad. Phil Spector släpper fram alla sina artister i odödliga julsånger: The Ronettes med Frosty The Snowman, I Saw Mommy Kissing Santa Claus och Sleigh Ride; Darlene Love med White Christmas och två till. Boby B Soxx and The Blue Jeans, The Crystals o.s.v. fram till slutlåten Silent Night med Spector själv framför hela hopen.
CD-versionen har naturligtvis Spector remastrat själv.
Hittar du den, så köp! En bättre julklapp går inte att hitta så här dags.
Det är en så bra julplatta att jag spelar den året runt.
God Jul på dig!

Semester? Eller tvärtom?

Det har inte varit någon fart på bloggen den senaste veckan.
Men det blir lätt så i jultider. Man behöver all tid för att tänka ut julklappar, springa i butiker, stå i kö, leta efter P-plats, hinna till Systembolaget, mata småfåglarna, skrapa bort is från bilrutorna, skicka analoga julkort, leta efter julklappspappret, klä granen, betala räkningar, kolla brevlådan, hänga upp juldekorationer, läsa morgontidningen innan det blir kväll, ta en promenad till macken där man kan köpa godis, städa, diska, skotta bort eventuell snö på trottoaren, köra till Bilprovningen, vattna blommor och granen, ta ännu en snabbtur in till city för att hitta ännu en julklapp, gå på releaseparty, leverera ett jobb, kolla Rolling Stones på teve, spela wordfeud, ta en tur till med dammsugaren, skriva ett kåseri och sen försöka hinna med att blogga...
Ibland går det inte alls.
Men jag har inte tagit semester.
Jag återkommer så ofta jag kan.

Snart är det jul...

Ja, det lackar vidare mot julhelgen och jag har inte köpt en enda julklapp än.
Jag minns när jag första gången hade egen ekonomi och förväntades köpa klappar till halva släkten som firade jul hemma hos oss. Trots att min ekonomi baserades på en elevlön. Den brukade räcka i 10-12 dagar i en normal 30-dagarsmånad.
Och nu skulle jag köpa julklappar...
Det fick bli billiga paket. Hemma hade vi som alla andra vant oss vid hårda och mjuka paket. Nu lanserade jag nymodigheten billiga paket.
En paket tändstickor. Alltså tio eller 12 askar, jag vet inte hur många askar det finns i en paket. Men många rökte på den tiden, så det var en användbar julklapp till rätt mottagare. Min morfar rökte pipa, han fick tändstickorna.
En väggalmanacka med hela det kommande året i rätt ordning. Man fick den gratis på en bensinmack. Så det var bara att tänka ut vem som bäst behövde en almanacka och slå in den i rött julpapper. Jag minns inte vem som fick den.
Jag tog också, på julafton, en tur till Resia på Brogatan. Dom hade öppet till klockan ett, typ. Där fanns allt möjligt.
Ett paket synålar i olika storlekar.
Ett set smörknivar av trä.
Anteckningsblock.
Kulpennor.
Pennvässare.
Där fanns allt! Och det var billigt.
Sådana butiker finns inte idag, så jag vet inte var jag ska leta efter årets julklappar.
Jag vet bara att till och med minsta knatten, Calle 5 år, tänker sig paket i en helt annan prisklass.
Han har skrivit sin önskelista själv.
Men han kallar den inte "önskelista".
"Beställningslista" har han lyckats klottra ner med en blyertspenna.
Och första paketet som han beställer kostar lika mycket som min månadslön låg på första gången jag skulle köpa julklappar till halva släkten.

Kan du öppna en banan utan verktyg?

Har du också upptäckt att de flesta förpackningar som ingår i köpen vi gör har blivit svårare och svårare att öppna?
OK, en kaviartub behöver man bara vrida av den lilla hatten på, så kan man klämma fram en klick Kalles eller vad man nu har köpt. En tub kaviar har sett likadan ut sedan Medeltiden.
Men allt annat? Kommer du in i ett glasspaket utan att plocka fram vassa knivar?
Kan du öppna ett paket flingor med bara händerna?
För att inte tala om en låda vin från Systemet... Hur bär du dig åt för att få kranen på plats? Och hur lång tid tar det?
Först ska man hitta kranen inne i pappkartongen, där den har gömt sig i mörkret omgiven av plast. Hittar du den, så vågar du inte plocka fram något föremål som kan hjälpa dig att dra ut kranen. Du måste lita på fingrarna. Och medan du håller på med att leta och peta med pekfingret inne i lådan, så inser du att denna konstruktion är ämnad att trötta ut Systembolagets kunder, få dem att avsky boxarna och därmed minska sin vinkonsumtion. Detta måste vara anledningen till att man vägrar komma fram med något resultat i sin produktutveckling.
Men vad har alla andra tillverkare för anledning att leverera sina produkter i förpackningar som är så idiotiskt konstruerade att man som konsument inte kommer åt varan man har köpt utan verktyg?
Jag begriper inte detta.
Och allra mest konfunderad är jag när jag ska skala en banan.
Vad har hänt? Förr tog man bara bananen i ett bastant grepp och vred av toppen.
Nu måste man hämta en kniv och skära upp en springa i skalet, så att man kan komma in med ett finger och dra isär det. Eller helt enkelt skära av toppen så att skalet öppnar sig.
Hur har dom fått fram denna produkt? Och varför? Vad ska det vara bra för?
Det finns hemligheter här och jag vet inte vem som ligger bakom eller vems syften det tjänar.
Är det kanske dags för en ny bananfilm? 

Nettorock. Mycket mer än Spotify.

 

Jag kommer aldrig att befatta mig med Spotify.

Tack alla ni som skickar egna listor med låtar, hämtade från Spotify, men de hamnar fel. Jag vill inte ha dem. Det är så klart kul med bra musik samlad i en hög som vem som helst kan få ihop och klicka iväg till vänner och bekanta.

Men det är alldeles för enkelt. Det skapar ingen känsla av att man har fått något unikt och genomarbetat när man tar emot ännu en lista.

Spotify är helt enkelt inget för nördar. Spotify är Svensson.

Annat var det när Nettorock härjade.
Vi var ett gäng musikgalningar som startade klubben, en extremt ideell klubb med tre medlemmar i Stockholm, två i Malmö och en i Halmstad.

Grejen var att vi skulle producera blandband med musik som vi gillade, designa konvolut och eventuellt ett tillhörande informationsblad om låtar och artister. Allt skulle kopieras i sex exemplar och levereras efter ett rullande schema.

En gång om året skulle vi träffas för att hålla vår eget Grammy Award och dela ut priser för bästa kassett, bästa låt, bästa design, årets Aha-upplevelse och flera andra priser i olika kategorier. Främsta utmärkelsen var att få bli Årets Nettorockare. För att få detta pris måste man ha presterat något utöver det vanliga.

Vi lät sy upp sex glittrande kavajer, varav fyra var röda och en guldglittrande. Guldkavajen fick bäras av den senaste vinnaren av titeln Årets Nettorockare när helst han ville under det kommande året.

Efter våra prisutdelningar, som ofta hölls på spektakulära ställen, t ex i en svit på översta våningen i Hilton-skrapan i Malmö, gick vi ut på stan och roade oss i våra kavajer. En gång i Stockholm kom det fram en kis och frågade mig vad vårt dansband hette. Det var inte exakt den effekten vi ville uppnå, men den visade i alla fall att vi lades märke till.
Diplomen vi delade ut var inramade och eleganta. Vi arbetade två och två med att hålla i våra Award-träffar och försökte överträffa varandra med allt, bl a med att få kändisar att underteckna diplomen. Så framför mig på väggen har jag en samling Nettorocks-diplom signerade av Per Gessle, Svenne & Lotta, Magnus & Brasse, Nisse Hellberg, Rock-Olga och Owe Thörnqvist.

Men det var kassetterna som var viktigast.
Fem av oss jobbade på reklambyråer och hade oanade möjligheter att få snits på de designade konvoluten. Den femte medlemmen var läkare och hade betydligt svårare att genomföra ett elegant designkoncept för sina kassetter. Men det var aldrig något fel på hans musikval.

Efter ett tag hade vi en fantastisk samling kassettband, en samling som bara växte hela tiden. Vi hämtade låtarna från våra extremt välfyllda skivsamlingar men vi tvingades också hela tiden att köpa nya plattor, för att kunna variera konfekten och överraska varandra med nya namn eller gamla bortglömda artister, som vi tyckte att de andra borde lyssna på.

Tar man sig en djupdykning i kassettsamlingen idag, så ökar pulsen och man inser att dessa lådor är värda sin vikt i guld. Vi gjorde bättre samlingar än vad något skivbolag har lyckats prestera och de omdiskuterade Feber-plattorna förbleknar när de jämförs både i kvalitet och i kvantitet: Nettorock producerade över 100 förstklassiga musiksamlingar!

Självklart gillade man sina egna samlingar bäst. Det är ju inte alls så konstigt. Vi valde ju efter vår egen smak. Men vi blev samtidigt glada när vi fick något som gav oss en kick.
Läkaren skickade t ex ut »Skivor till kaffet«, en blandning som fick i alla fall mig att upptäcka Jayhawks, Matthew Sweet, Posies och Del Fuegos.

Ute i Bandhagen producerades »Hammarlund Hits«, där vi kunde vräka i oss band som Blur, Kula Shaker, Reef, Seahorses och Fun Lovin´ Criminals blandade med allt från Pretenders till Metallica! Tro det eller ej, men det var rätt flyt!

Läkaren kom också med en »ren vinyltripp«, titulerad »The Golden Years«, vilka enligt honom var 77–79 och omfattade hits med Springsteen, Blondie, Clash, XTC, Talking Heads och t o m Undertones. Rena medicinen.

Från Halmstad fick vi bl a »Tour de Princess«, en schlagerkavalkad med Ricky Martin, Ace of Base, Madonna, Wille Crafoord, World Party och flera andra namn som vi andra aldrig skulle få för oss att köpa, men som i det här sammanhanget gav en läcker inblick i vad som fanns utanför vårt hörselområde.
Och från Malmö rullade det in den ena superkassetten efter den andra. »The Beat Goes On – smells lika 1967« är hopsatt med fingertoppskänsla och drar oss med på en tur med allt som var bra det året, från Jimi Hendrix, Stones, John Mayall och The Doors till Beatles, Shanes (!), Jefferson Airplane och JJ Cale.

Vi som var medlemmar i Nettorock sitter på en skatt idag.

Men varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte med denna sanslösa hobby, som gav oss så mycket skaparglädje, nöjen och insikter i musikvärlden?

Jo, plötsligt kom det en hemmabränd CD.

Det var inget fel på innehållet. Den var snyggt designad. Och den hade ett genomtänkt koncept.

Men vafan... Nettorock var ju en kassettklubb! Och en av oss hade mage att skicka ut en CD!!!

Någon respekt måste man väl visa för stadgarna! Och grabbar är barnsliga, så vi lade ner föreningen.

Sak samma hade hänt om någon av oss hade satt ihop en lista med musik från Spotify. Vi andra skulle fnysa och lämna klubben.

Spotify är inget för nördar. Spotify är Svensson.