Reklamfilmsdramatiken fortsätter:

Dramat fick ett slut. Men först hände detta:
Det stod ca 25 tysta och stelbenta filmmedarbetare på en gårdsplan utanför London, där det egentligen borde råda full aktivitet. Jag var en av dem som stod där. Jag skulle ju se till så att de båda aktörerna, divan och posören som hela  Sverige kände till från TV, bio, radio, Dramaten osv, jag skulle se till så att de höll sig till manuskriptet och inte hittade på några egna repliker.
Men här kom nu posören med nedsänkt blick tillsammans med den dynamiske regissören, vars ögon var kolsvarta av förmodligen ilska.
–Vi blåser av, sa han. Vi river ner allt!
Sen upprepade han samma enradare på engelska. Vår AD och jag trängde oss fram till honom för att få veta vad som hade hänt.
–Han gör inte rollen. Vi får ställa in dagens tagningar.
Marknadsfolket från kunden såg chockade  ut. De tänkte naturligtvis på alla kostnader och vad de skulle säga till sina chefer när vi var tillbaka i Stockholm.
Divan tände en cigarrett, skakade på huvudet och mumlade något om att "han är inte riktigt klok".
På kvällen satt vi, de närmast sörjande, i den lilla restaurangen på hotellet i London och diskuterade vad vi skulle göra. Vi frågade inte posören om han ville följa med. Han fick sitta i karantän. Vi skulle träffa honom först dagen efter, då vi skulle spela in film nummer två. Den hade han lovat regissören att agera i.
På morgonen dagen efter satt han vid ett stort frukostbord. Han nickade åt alla som kom, en efter en, men ingen sa något. Inte förrän alla hade anlänt. Då började han tala.
–Jag måste få be om ursäkt för mitt beteende igår, sa han. Jag drabbades av en slags blackout och var fortfarande så inne i rollen som jag avslutade dagen före på Dramaten. Jag kunde inte hoppa rakt över till att bli en simpel lantbrukare. Här gjorde han en kort paus.
–Men igår kväll låg jag på mitt rum och jobbade fram en idé, som jag tror vi hinner med innan hemresan. Sen gickk han fram till Divan och viskade i hennes öra. Hon förvandlades av denna behandling från butter till munter och sken upp i ett stort leende. Vi andra bara stirrade och Posören njöt av uppmärksamheten. När han hade fått en puss på kinden av Divan, var han beredd att visa upp sin idé för oss alla. Och han njöt av uppmärksamheten. Vi var förvandlade till hans publik, en tyst och förväntansfull publik.
Och Posörens monolog var inte dålig. Vi fick veta att han visste att Divan var en ovanligt vig kvinna för sin ålder. Detta skulle vi utnyttja. Produkten vi skulle lansera var en mjukare variant av en gammal klassiker, så mjukheten måste vi utnyttja till vår fördel. Vi förstod inte exakt hur detta skulle gå till, men Posören fortsatte och kom till en oväntad gimmick, som vi alla direkt insåg skulle få biopubliken att reagera.
–Jag skulle gärna vilja spela kvinna..., sa han, för det har jag aldrig någonsin gjort... och det skulle förmodligen har ett visst underhållningsvärde för publiken. Eller vad tror ni? avslutade han sin monolog och den fick spontana ovationer från oss i publiken.
Så filmen spelades in dagen efter. Storyn är enkel, men effektiv: Divan får besök av Posören i långklänning och har en ny bytta på bordet. Posören undrar vad det är och Divan visar omedelbart hur mjuk och fin man blir i leder och muskler, genom att göra två baklänges kullerbyttor på golvet. Lika elegant går det inte för Posören, som ju inte har provat den nya produkten. Han fastnar i ryggläge med benen rakt upp i luften och hör hur den nyinköpta klänningen spricker i sömmarna.
Det blev faktiskt den roligaste filmen av de tre vi hann att spela in.