Ännu mer reklam.

Medan jag kommer ihåg det: här följer några ytterligare några sanningar om reklambranschen. Mest om hur det var på den tiden reklambyråerna var drömfabriker, där medarbetarna kunde bli stjärnor i en egen liten värld. Det är inte lika kul i den branschen idag.
Men man har kvar sitt eget språk i branschen.
Man säger t ex inte reklamskribent. Det heter copywriter. Eller copy director om man tycker sig vara bättre än genomsnittet. Ja, om man har fått några guldäggsdiplom, typ.
Man säger inte konstnärlig ledare. Det heter att man är art director. Vilket är underligt, för i reklamens värld sysslar ingen med konst. Det handlar bara om att hitta på visuella uttryck som ska locka betraktaren i morgontidningen eller framför teven att köpa en pryl av något slag. En knasig bild eller en seriös bild går lika bra, det gäller bara att utforma den så att den ser fin ut. Art directorn samarbetar då med en fotograf eller en illustratör som levererar bilden. Under tiden har copywritern hittat på en trevlig rubrik, om den nu inte ska vara uppseendeväckande eller produktnära, så att målgruppen stannar upp, läser och sedan går och köper produkten.
När art directorns och copywriterns arbeten ska visas för kunden, medverkar också projektledaren, en yrkesgrupp som tvingas jobba under svensk titel. Men han/hon kan välja mellan två titlar: projektledare eller kontaktman. Kvinnliga kontaktmän kallar alltid sig för projektledare.
Det är i princip dessa tre personer som ser till att reklambyrån levererar färdiga kampanjer. Om ett team visar sig kunna prestera mer än en kampanj som belönas med guldäggsdiplom, så växer teamet ihop och jobbar tillsammans i så stor utsträckning som möjligt, ibland under flera år.
Till slut blir de emellertid fastlåsta i vissa positioner och var och en i teamet börjar tycka att det är dags att hoppa av och försöka hitta några andra att jobba tillsammans med. Då visar det sig ofta att det är nästan omöjligt att hitta någon ny som man kan åstadkomma resultat tillsammans med. Jobben som kommer fram blir inte bättre än vilka vanliga reklamjobb som helst. Copywritern tappar förmågan att skriva en uppseendeväckande rubrik, art directorn kommer bara fram till mediokra bildlösningar, projektledaren vågar inte säga vad han/hon tycker, alla i branschen pratar om det nya teamets misslyckade kampanjer och till slut splittras också det nya teamet, när någon byter byrå, någon startar eget och ingen gör någonsin ett jobb igen som ger guldäggsdiplom.
Så går det till i reklambranschen och det är värre idag än för 10-15 år sedan.
När DN, GP och SDS kom till prenumeranterna i jätteformat, hade byråerna sidan tre som mål. Kunde man få sina kunder att satsa på en eller flera helsidor på sidan tre, så var men med i loppet. Idag är en helsida i morgonpress inte större än en kvällsblaska och har ingen status alls. Dagens art directors gör sina jobb utan att känna någon spänning inför möjligheten att bli berömd för sin annons på sidan tre. Annonserna hamnar ofta istället i någon lekstuga på internet.
Det är inte lika kul idag i reklambranschen, som det var för inte så längesedan.