Min enda cabriolet.

Undrar ibland hur många bilar man har haft.

Försöker då minnas i turordning och det började med en gammal Pontiac, som inköptes tillsammans med en kompis som inte hade körkort. Den gamla amerikanaren var utmärkt att ragga runt med och den höll till och med för en söndagsutflykt till Oslo tur och retur från Halmstad. Vi trodde att Oslo låg strax norr om Göteborg, så vi blev lite frustrerade över att kvällen och natten var över oss innan vi var framme och de två brudarna som vi hade bjudit med på turen var märkbart irriterade när vi äntligen var framme och upptäckte att hela stan var stängd. Det fanns inte ens en korvkiosk som var öppen.

Men det var en skön bil att köra och sen dess har jag sagt att det är amerikanare man ska glida runt med om man vill åka bekvämt. Och jag har utöver Pontiacen ägt en Oldsmobile, två Chrysler och tre Cadillac. Den senaste USA-bilen jag ägde var en Cadillac STS V8 1998 och hade den inte varit så törstig, så hade jag kört omkring med den än idag.

Men den mest speciella bil jag har ägt måste vara en liten vit cabriolet.

Vi var nygifta, vi behövde så klart en bil och en kompis i Simlångsdalen hade totalrenoverat en fransk liten skönhet och jag trodde det var en sportbil, för den hade bara två stolar och det var en cab.

Det sista jag hörde när jag lämnade Simlångsdalen i den nya bilen, som också var nylackad, var kompisens morsa som ropade efter oss: "Tänk nu på att det inte är en sportbil!"

Med detta menade hon säkert att rivstarten jag gjorde från deras gårdsplan inte var något att rekommendera i en Renault Floride med 28 hästar, även om den var nyrenoverad.

Egentligen var det nog en tjejbil. Lill-Babs hade haft en likadan för några år sedan, det hade jag sett i Bild-Journalen.

Grabbar skulle nog hellre ha en MG eller möjligen en Triumph. Floride var nog mest tänkt som en andrabil för frun i Paris, så att hon kunde åka in till LaFayette och småshoppa på eftermiddagarna. Den var nog byggd mest för att stå stilla i bilköerna på Champs Elysses med en Brigitte Bardot-kopia bakom ratten.

Men nu hade man en cab. Den hade hard top också, som man kunde vinterbona bilen med framåt hösten. Och nu stod man utanför kön vid Gustafs berömda korvkiosk i sommarkvällen med suffletten nertryckt i ett fack bakom stolarna, man såg avundsjuka blickar som konstaterade att blondinen och bilen matchade varandra färgmässigt och man tyckte att livet var rättvist. Vit cab med röd skinnimitation i stolarna. Blondin med röda läppar. Man åt Specialaren långsammare än vanligt, för att få behålla de avundsjuka blickarna så länge som möjligt.

En och annan gammal kompis kom fram och hejade och tyckte att det var en schysst bil. "Den ser ju nästan ny ut!" sa någon förvånat.

Jodå, nu pös man. Sen var tyvärr Specialaren uppäten i alla fall och det var dags att lämna den intresserade kön på Brogatan.

Det finns inget mer retligt ljud än en bilmotor som inte vill starta.

Speciellt inte när det är ens egen bilmotor det handlar om.

Speciellt inte när ljudet uppmärksammas av en lång kö, där avundsjuka blickar avlöses av hånfulla och kompletteras med råa skratt.

Bilfan gick inte att få igång! "Äwawawawawawa äwawawawawawa", var allt den sa om och om igen, när jag vred om nyckeln.

Efter en stund var det inte lönt att försöka längre. Gick ut och öppnade motorhuven, som fanns där bak, ty detta var ju en Renault och detta franska bilmärke var känt för att placera sina motorer där bak, vad nu det skulle vara bra för. Svansmotor kallades det. Jag öppnade huven utan att veta varför, kön studerade mig med stort intresse och jag försökte se ut som om jag enkelt skulle hitta ett dolt fel och få igång motorn med magiska fingrar.

Allt jag såg var naturligtvis en massa prylar, sladdar och slangar. En helt vanlig obegriplig motor, alltså. Skit i förgasaren? Kanske, men vad gör man då? Dålig kontakt nånstans? Visst, tänkbart. Men var?

Jag tänkte att det måste väl gå att putta igång den, men korvkön ville nog hellre se mig besegrad av bilen än hjälpa till att få den rörlig. Ingen anmälde sig frivilligt i alla fall. De hoppades nog på bärgningsbil, hehehe.

Då upptäckte jag något mycket oväntat. I motorutrymmet fanns en vev placerad, fasthållen av enkla klämmor, bara att plocka loss!

En gammaldags, hederlig vev! Man kunde veva igång fanskapet!

Jag kommenderade den blonda vackra frun att sätta sig bakom ratten, lägga växelspaken i nollan, vrida på nyckeln till strömläge och att vara beredd på nåt vad som helst. Sen stack jag in veven i ett hål där bak och började veva.

Motorn hostade till och började låta som den trötta 28-hästaren den var, men den snurrade i alla fall! Den var igång!

Jag tog loss veven, placerade den i klämhållarna, slängde igen motorhuven, flyttade frun till passagerarstolen, hoppade över förardörren i elegant saxstil, petade in ettan, gjorde ett ryck och fick motorstopp.

Hela kön applåderade. Underhållning av detta slag i korvkön hos Gustaf var något helt nytt för Halmstad, kanske för resten av världen.

Nu visste jag i alla fall vad man skulle göra, så jag gjorde en snabbrepris på vevtricket och den här gången lyckades jag med allt. Bilen rullade iväg och korvkön tog upp en spontan applåd.

Strax därefter planerade vi en enkel semestertripp i bil till norra Tyskland.

Efter ett oväntat stopp i Trönninge ett par mil hemifrån, två olika verkstadsbesök i Roskilde, totalt motorhaveri i Fredericia på Jylland, där vi avbröt planerna på Tyskland, mest beroende på att alla pengarna tog slut på en och samma gång, och ett sista besök på en verkstad i Odense under hemresan, var vi rejält trötta på Floriden. Speciellt som det började ösregna på Själland och vänster vindrutetorkare for ut i den danska naturen när jag tryckte på knappen för att få igång torkarna.

Och detta var bara början. Jag skulle kunna skriva en hel bok om min enda cabriolet.