torsdag 19 juli 2012

Ett helt vanligt restaurangbesök.

Blondinen och jag satt på en grekisk kvarterskrog i Malmö och väntade på att få beställa.
Vi hade suttit där en halvtimme och under den tiden kom det flera nya gäster, som alla fick sina önskemål behandlade medan vi bara väntade. Då och då vinkade jag åt den något underdimensionerade personalen, för att någon av dem skulle förstå att vi var bortglömda. Men de tittade alltid åt ett annat håll och vi började minst sagt bli otåliga.
Men så log en av dem, han hade förresten en vit vante på sin högra hand av någon anledning, kanske var han Michael Jackson-influerad, och vi fick ett svagt hopp om att det skulle hända något.
Det gjorde det också.
Det hördes plötsligt ett rejält brak bakom min rygg och jag såg på Blondinens häpna minspel att det skedde något som inte borde ske. Jag vände mig om och såg hur gästerna bakom mig, ett till synes gift par, hade råkat ut för att deras bord hade vält omkull med tallrikar och allt. Det röda vinet hade i fallet till största delen placerat sig på mannens nystrukna vita skjorta, men hade räckt också till några rejäla fläckar på hans jeans. Glasen hamnade på golvet och den något underdimensionerade personalen kom springande med hinkar och sopkvastar i högsta hugg.
Att ett bord kan välta omkull på en restaurang var en häpnadsväckande insikt.
Detta försenade naturligtvis vår beställning ytterligare, men efter en stund hade vi en med block och penna försedd servitör vid vårt bord.
–Tzatziki och Mezes till att börja med, Moussaka och Souvlaki som huvudrätter och Jiaourti meli med yoghurt, honung och valnötter, samt en Baklavas som dessert, skrev han på blocket och så försvann han. Och där satt vi en halvtimme till och undrade varför det inte hände något.
Jag hann i alla fall läsa på brandsläckaren fem gånger hur man skulle använda den vid eventuell eldsvåda. Till slut kom servitören tillbaka med block och penna och frågade vad vi hade beställt.
–Allt som du skrev upp på blocket, sa jag.
–Ja, tyvärr har er beställning försvunnit, log servitören artigt.
–Tar det nu en helvtimme till, innan vi får se dig med förrätten? undrade jag.
Vi fick varsin sallad som plåster på såren, så vi hade något att peta i, medan vi fortsatte att vänta.
När vi till slut fick in precis vad vi hade beställt, kunde vi, om inte njuta av de grekiska specialiteterna, så i alla fall stilla vår hunger. Det var inte förrän vid desserten och kaffet, som det strulade nästa gång.
Kaffet serverades nämligen innan vi hade fått våra desserter, vilket var trist, eftersom i alla fall den ena desserten, som väl mest kan liknas mest vid en bakelse, kunde må gott av att blandas med kaffesmaken.
Efter fyra påpekanden fick vi in desserterna.
Kaffet var för övrigt måltidens godaste inslag, konstaterade vi, när vi sakta promenerade genom stan.

1 kommentar:

  1. Christer Asp21 juli 2012 18:52

    Hurra! Så där har känt mig i över 65 år; en genomskinlig astralkropp på 110-120 kg. Men gosse, man vänjer sig.

    SvaraRadera