Stockholmare i farten.

Pratade med grannfrun igår.
Det vill säga, att det var mest hon som pratade, för hon hade varit ute och rest och då har man ju alltid något att berätta.
Hon hade varit nånstans uppåt Jönköping och hamnade på tåget  hem bredvid en stockholmare som var ute och reste med två barn. De skulle till Köpenhamn, sa han. Ungarna skulle få gå på Tivoli och annat kul. De var mest nyfikna på tigrarna på Zoo, fortsatte han och skrattade efter en konstpaus.
Malmö skulle de inte hinna med att besöka.
–Men där finns väl inte så mycket att se? log han. Melodifestivalen är ju inte i år!
–Förresten, sa han sedan, hur långt är det från Malmö Central till Flygbåtarna?
Grannfrun undrade först om hon hörde rätt.
–Flygbåtarna?
–Ja, de är ju snabba att ta sig över med, sa stockholmaren. Och de går ju titt som tätt.
–Nja, det gör de ju inte, numera, sa grannfrun.
–Jaså? Har dom dragit ner på trafiken?
–Ja, det kan man väl säga.
–Jaså, jaha... Då blir det kanske en liten paus i Malmö... Men det är väl gångavstånd till terminalen, eller hur?
–Nja, sa grannfrun, som nu hade börjat njuta av situationen, förstod jag när hon berättade vidare.
–Gångavståndet finns inte längre. Flygbåtarna är borta.
Stockholmaren såg oerhört konfunderad ut.
–Jamen, hur ofta går färjan... Och hur lång tid tar den över Sundet?
Då kunde inte grannfrun hålla masken längre, så hon skrattade och försökte få fram att det här tåget, som de åkte med, skulle ta sig ända fram till Hovedbanegården vid Tivoli och det tar bara några minuter över bron över Sundet. Och man åker under vattnet också, i en tunnel, sa hon.
Stockholmaren satt sedan tyst en lång stund, tittade sig omkring, som om han försökte kontrollera att han var vaken, och sa sedan med låg röst:
–Bron... är den redan färdig och klar? Hörde ni det pojkar? Det blir ingen flygbåt! Bron är klar!
Grannfrun småskrattade hela vägen hem, sa hon.