Kodsamhället.

Hemliga koder är nödvändiga för varje samhällsmedborgare.
Du vet.
Du har ett antal koder för att t ex komma in på dina bankkonton eller kanske för att öppna en vanlig ytterdörr. Utan kod står du där.
Som när jag tryckte in mitt nya plastkort på en bensinmack när jag hade tankat. Jag gick in för att betala, körde in plastkortet i läsaren och tryckte glatt ner mina fyra hemliga siffror.
"FEL KOD" sa apparaten. "Försök igen!".
Hm, tänkte jag. Jag måste ha tryckt lite snett och vint och kommit åt fel knapp på någon av siffrorna.
Gjorde om samma sak en gång till. Samma siffror, samma svar. "FEL KOD".
"Du kanske ska strunta i koden och ta fram din legg istället?" sa kisen bakom disken.
Det gick bra.
Senare samma dag var jag inne på ICA i Limhamn, där det finns en Bankomat strax innanför ingången och jag behövde lite cash.
Tryckte in plastkortet, knappade in min hemliga kod och beloppet som jag vill ha i SEK.
"Kortet går inte i denna maskinen" var innebörden i texten som kom upp på den lilla bildskärmen.
Vadå, tänkte jag. Jag har ju använt detta bankkort i månader utan problem! Vad är det nu?
Vågade inte testa en gång till. Apparaten kan ju behålla ett plastkort och äta upp det.
Gick snett över gatan till en bank som jag inte anlitar i vanliga fall. Men här finns en Bankomat. Och här kom det ut svenska pengar i det belopp jag hade önskat. Inga problem med koden, alltså.
Men på vägen dit, ett kvarter, hann jag fundera mycket på varför kortet inte funkade på ICA. Var det rätt kort? Brukar jag ta ut kontanter på ett annat kort? Är jag helt pantad i roten?
Jag vet inte. Men psykologen jag käkade lunch med häromdan, han sa att vi idag har så många hjälpmedel som ska hjälpa oss komma ihåg saker och ting, att vårt egen minnesfunktion i hjärnan håller på att förtvina. Snart minns vi inte vad vi heter. Vi måste ta fram iPhonen och knappa in en kod som leder till uppgifter om vad vi heter, var vi bor och hur vi ska komma hem. Det är bara att sätta  igång den talande GPS-rösten i bilen, som talar om när vi ska svänga till höger eller vänster tills vi är hemma. Huset bör vi känna igen, när vi är framme.
Bredvid min dator har Blondinen lagt en liten anteckningsbok, där hon har fyllt i alla hemliga koder och adresser till vänner och bekanta. Ett ögonblick, jag ska räkna...

I hennes lilla bok finns 131 adresser och koder som behövs för att allting ska fungera.
"Men vi har fler", säger hon. "Jag fyller i nya flera gånger varje vecka."
Och ju fler som noteras, desto tommare blir hjärnan.