Har du sett Monica Z på Bio?

Det var otänkbart en gång i tiden att biograferna visade filmer mitt på blanka eftermiddagen  – om det inte var söndag och matiné.

Numera är det inget konstigt att sätta sig i en biofåtölj strax efter lunch och det är  inte några gamla matinéfilmer de visar. Tyvärr kanske. Skulle vara kul att se lite Tarzan, Robin Hood eller Mästerdetektiven Blomkvist då och då.

Nåja, det var strålande solsken, så vi tog cyklarna in till city. Inget bra bioväder, alltså. Men motvind var det naturligtvis. Hela vägen från Limhamn. Tur att man är vältränad. Och vi kom i god tid till biografen. Vi hann till och med att ta oss in till en godisbutik på Södra Förstadsgatan, där varenda liten kola och allt annat är oförklarligt mycket billigare än inne på biografen. 

När vi kom tillbaka var det nästan dags att leta upp sin fåtölj, men vi skulle hinna med det obligatoriska toabesöket också. Dörrarna in till dam- respektive herrtoan är försedd med en hemlig kod, så att inte vem som helst ska smyga sig och låna toaletterna. För allas trevnad har biografpersonalen klistat upp en lapp på dörrarna, där man berättar att koden är 1988. Ett hyggligt grepp, får man väl säga.

När man har satt sig börjar den alltför långa visningen av reklamfilmer. Denna visning närmar sig numera 20 minuter innan vi har sett allt. Och här finns till och med en snutt som gör reklam för de offentliga toaletterna på Gustav Adolfs torg! Något liknande har jag aldrig sett förut.

Däremot såg jag för några år sedan TV-reklamen som skulle lansera butikskedjan  Dressmann i Sverige. Den var så töntig att ingen som jag känner skulle få för sig att ens gå in i en Dressmann-butik bara för att titta. Nu har Dressmann-folket märrkt att deras reklam har töntvarning. Så man producerar helt nya reklamsnsuttar, nu med läckra bilder från den amerikanska western med tuffa kisar på läckra hästar och allt är superproffsigt producerat. Ja, det är så fränt gjort att de flesta i butiken tror att de ser en ny snutt från Marlboro.

Så småningom kommer huvudfilmen, den som alla snackar om, den om Monica Zetterlund.

Jag somnade inte, som jag brukar göra på bio. Edda Magnason i rollen som Monica Z är magnifik, Kjell Bergqvist som Monica Z:s pappa är lysande och i alla biroller finns trovärdiga och sällan sedda skådespelare. Vi, som gillar Zetterlunds sång, inser plötsligt att vi inte vet så mycket om hennes bakgrund och privata liv. Hon var aldrig speciellt utsatt för sensationsjournalistiken. Men här får vi nya puzzelbitar att leka med. Och de har den effekten att nu skulle, i alla fall jag, vilja se en film till om henne. För det framgår tydligt att manusförfattaren Peter Birro och regissören Per Fly skulle kunna hämta mycket mer fakta om hennes livsöde.

När vi cykar hem, trampar vi i en lika tuff motvind som den vi tog oss fram i på gatorna in mot city. Malmö är känt för detta obegripliga väderfenomen: alltid motvind, alltid motvind.