Raka vägen till akuten.

Häromdagen nådde jag kulmen på årets hypokondriska anfall.
Tittar man bakåt på min meritlista över allvarliga sjukdomssymptom, så hittar man flera intressanta behov av akuta läkarbesök. Samtliga dessa besök har slutat på samma sätt.
–Du är frisk, säger en vitklädd kvinna eller man. Ta det bara lugnt, så försvinner besvären av sig själva.

Mest är det hjärtat som har krånglat. Det var det nu också.
Det kändes inga smärtor, typ infarkt. Men rätt som det var, började det dunka oroväckande i bröstet. Istället för att ticka på med sitt normala omärkbara dunk-dunk-dunk, ångade pumpen fram med DUNK-DUNK-DUNK.
Jag tänkte först att det skulle försvinna av sig självt och nämnde inget för frun.
Tappert kämpade jag med DUNKET, som var både tröttsamt och obehagligt. Och kändes det inte lite oregelbundet också?

Det måste naturligtvis vara ett allvarligt fel, om det inte försvann av sig självt. Så det var svårt att koncentrera sig på något annat. Vaknade mitt i natten och konstaterade att det DUNKADE då också.

Efter fyra dagar var jag så säker på att jag behövde akut vård, att jag berättade för frun om mina problem.
–Det dunkar som fan här inne, sa jag. Har du haft nåt liknande?
–Nä... Ska vi åka in till akuten? sa hon. Du ser blek ut!
–Äsch, dom kan väl inte göra nåt ändå?

Vi ringde Sjukvårdsupplysningen och talade med en tjej, som tyckte det var bäst att jag åkte in till akuten.

I luckan satt en ung tjej som presenterade sig som sjuksköterska. Hon ville att jag skulle berätta och ställde sedan en rad frågor. Därefter fick vi sitta i ett väntrum och jag kände plötsligt hur hungrig jag var.
–Vi hann ju inte äta innan vi stack. Tänk om jag måste stanna här i natt?! Har dom mat?
Innan jag fick veta något om detta, blev jag uppropad av en annan sköterska, som ville att jag skulle följa med henne in på en mottagning. Där fick jag ligga på en säng i ett rum som delades upp med hjälp av tunna, gula tygdraperier. Man hörde allt som sas bakom draperierna, så medan jag låg och väntade på något lyssnade jag på en äldre dam som beskrev sina smärtor i hjärttrakten. Mitt i denna utläggning sköt en snygg sköterska undan draperiet och kom in i mitt lilla kyffe. Hon ville att jag skulle ta av mig mina tröjor och fick då syn på min t-shirt som jag har fått av The Buckaroos och som har texten "Helt OK" tvärs över bröstet.
–Så bra! sa hon. Men jag tar nog ett EKG i alla fall! Och så klistrade hon mig full med blåa gummilappar som hade kontakter avsedda för en hel hop elkablar. Hon tog också blodtrycket och sa att det var normalt.
–Men EKG:et? undrade jag, för hon såg lite bekymrad ut när hon ögnade resultatet.
–Jag ska ge de här uppgifterna till en läkare nu, sa hon, så får han komma hit och tala med dig, när han har tittat. EKG:et ser fint ut, tillade hon och försvann genom det gula draperiet.

På andra sidan draperiet rullades in en patient som skrek av smärta. Han ylade på hjälp och fick sköterskor att springa av och an och vad de än kom med, så skrek mannen på ett hest och teatraliskt sätt, så man undrade om han han höll på att dö. Han verkade påverkad av vad som helst.
–Har vi tagit blindtarmen på dig? undrade en sköterska.
–Ja, skrek mannen. 1979!!!
–Har du tagit något idag? Av ditt missbruk, alltså? frågade en annan sköterska.
–Neeeej!! Aaaajjj! skrek mannen.

Den snygga sköterskan kom tillbaka och log.
–Doktorn behöver inte komma hit och han säger att du kan åka hem! sa hon. Det är inget fel på hjärtat. Besväret går över om du inte tänker så mycket på det. Du är helt OK!

Så vi tog oss hem igen och redan innan vi var framme kändes allt normalt.
Vi stannade på hemvägen och köpte ett par pizzor, för vi var ju hungriga.
Och vi tänkte att nu dröjer det till nästa höst innan det blir ett liknande akut läge.

Är du hypokondriker, så vet du.