När jag tappade bort Marocko och andra äventyr i charterbranschen.

Snart är vintern här och enligt engelska meteorologer ska den bli den jävligaste i mannaminne. Vi ska få arktisk kyla och snöstormar i månader.

Man får ju nästan lust att boka en tur till Gran Canaria när man läser sånt.

Där sitter man på balkongen i solsken med en strålande utsikt över Atlanten i riktning mot Afrika och tittar på klockan. Och då vet man att hemma Sverige har det redan varit beckmörkt i över tre timmar.

En gång för längesen skickades jag till Gran Canaria och Teneriffa på uppdrag av en av de största researrangörerna. Jag skulle dit för att skaffa underlag för att kunna skriva deras resekatalog. Jag skickades till en massa andra öar också, i Grekland och Spanien, och jag tvingades åka ner till några turistorter på det italienska fastlandet. Drömjobb? Ja, säg det. När man kom hem och skulle börja sortera i skallen vad man hade sett, då blev det lätt en enda gröt.

Och väldigt snabbt hamnade man i schabloner. Allt blev pittoreskt, genuint, doftande, mysigt, intressant, romantiskt, charmigt, behagligt och alla gränder hade karaktär. Även om det i själva verket var bullrigt, bökigt, skitigt, stinkande, otrevligt och obehagligt. För allt är ju inte i toppklass på resmålen i södern och på den tiden var det långt värre än i dag. Skandaler duggade tätt i charterbranschen, vad som helst kunde hända. I dag är det mer väloljat och seriöst, flygplanen är lika bra på att hålla sina tidtabeller som de inom reguljärtrafiken.

Men det var bara att kämpa på och försöka komma ihåg skillnaden mellan San Agustin och Playa Inglés på Gran Canaria eller mellan Formia och Gaeta i Italien. De två sistnämnda orterna 15-20 mil söder om Rom var inte särskilt kul och de ströks från programmet redan året efter de hade lanserats som "Medelhavets nya pärlor".

I Turkiet var det vid dedn här tiden så oroligt att ingen vågade åka dit. Men researrangören hade köpt upp sig på  hotell som måste fyllas med gäster, så det gällde att sälja in landet ändå. Vi löste det genom att på ett uppslag i katalogen berätta mycket svepande om "Morgonsolens land", utan att nämna ordet Turkiet. Jag skrev om charmen, de vänliga människorna, de exotiska upplevelserna och den stora gästfriheten och ingen som läste texten och tittade på bilderna visste vad de läste om eller tittade på. Men många blev sugna på att resa dit, vände på bladet och fick nya beskrivningar av det soliga landet. I någon bisats var vi tvungna att stoppa in "Turkiet", men innan de flesta kom dit, hade många redan slutat läsa och var på väg för att beställa resan, för det var ju dessutom väldigt attraktiva priser och det gällde att komma först.

Jag skulle skriva en hel tjock katalog och många resmål hann jag naturligtvis inte besöka. Då gällde det att intervjua reseledare och andra med erfarenhet, så att man fick fram de rätta schablonerna. Skrev t ex flera sidor om New York, långt innan jag hade varit där. Då var det ju tur att man var en ivrig biobesökare, som hade sett åtskilliga gangsterfilmer med handlingen förlagd till Manhattan. Dessutom hade man ju läst amerikanska deckare, så New York var aldrig något större problem.

Värre var det med Marocko. Där hade jag inte heller varit, men med bra underlag från uppdragsgivaren, fina bilder och lite fantasi gick det bra att få ihop det antal sidor som behövdes. Art directorn och jag jobbade fram ett land i taget på reklambyrån nere i Malmö, sen reste vi upp till Stockholm och fick nya underlag för nästa land som skulle beskrivas på ett säljande sätt. Den här gången åkte vi via Köpenhamn, för vi skulle ha ett möte på förmiddagen med tryckeriet. Och i Köpenhamn bjuds man på snaps redan till frukost. Nåja, vi kom fram till Stockholm sent på eftermiddagen, checkade in på hotellet och tog oss sen ner till Operabaren och Café Opera. Där satt vi och småpratade, när min kollega plötsligt sa: Du tog väl kuvertet med Marockomaterialet?

I kuvertet låg allt. Alla bilder vi hade, alla texter jag hade skrivit, allt underlag, alla kopior av allting. Hemma i Malmö fanns inte ett papper kvar om Marocko.

-Nä, det måste du ha gjort, sa jag. Det hade han inte. Ligger det kanske på hotellet? undrade vi.

Det fanns ingenting på hotellet, inget hos Arlanda Taxi, inget hos SAS. Vi ringde till varenda flygplats i hela Europa, där planet hade landet sen vi lämnade det. Städpersonalen på Arlanda hade inte heller sett något kuvert. Någon måste ljuga, för vi var säkra på att vi hade lagt det i förvaringsfacket ovanför stolarna.

Marocko var försvunnet.

Så var den kvällen förstörd. Och mötet hos kunden dagen efter blev inte så muntert, precis. Skamsna fick vi åka hem till Malmö och börja om. Jag fick börja med att ringa runt till reseledare som hade erfarenhet av Marocko. De var utspridda på en massa vinterresmål över hela Europa och svåra att hitta. Och när jag hittade dem, var de måttligt roade av att försöka komma ihåg sina smultronställen i Marocko, de ville ut i skidbackarna.

Till slut fick vi ihop ett nytt material och katalogen blev tryckt.

-Aldrig mer en charterresa, sa jag till mig själv.

Men så kommer det några vintrar med snökaos och ishavsvindar och man vill bort, långt bort. Det finns ju t o m de som frivilligt sitter i ett flygplan i 22 timmar för att komma till Thailand. Då tar jag hellre en isvinter.