Kalsonghumor?

Står och tvättar händerna under ett besök på en av stadens offentliga herrtoaletter, då jag hör en brinnande svordom bakom dörren till den enda sittplatsen på stället.

Behöver man sitta under toalettbesöket kan man få köa först en stund. Annars gäller rännan, där man står upp och slår sin drill mot en vägg beklädd med en rostfri plåt, sju-åtta tysta karlar tätt bredvid varandra, alla tysta liksom grubblande, alla med sikte på att komma härifrån så snart som möjligt.

Jag berättar det här för att eventuella kvinnliga läsare ska få en bakgrund till en situation de icke veta ett dyft om, men som är självklar och nödvändig för varje karl som har behov av att lätta på trycket. Och det har vi ju alla.

–Jäääävlar! hördes bakom dörren. Jag tror jag begrep direkt vilket trauma han hade råkat ut för. Och det handlade inte om att toapapperet hade tagit slut.

Han hade hamnat i kalsonghelvetet. Han hade tagit fel i kalsonglådan och fått på sig en kalsong av den sorten som han hade bestämt sig för att kassera eller skänka till Myrorna. Och han förbannade nu, bakom dörren, designern och tillverkaren av denna produkt som är helt felkonstruerad och direkt olämplig.

Denna modell har nämligen, av någon anledning, utgången för – låt oss kalla den "apparaten"– en och en halv decimeter till höger om mitten. Apparaten, som ju har sin placering mitt på kroppen, måste därför ta sig genom en tunnel för att komma ut och tjänstgöra. Det är bara det att ingen apparat  har förmågan att själv ta sig framåt i ett klädesplaggs konstgjorda irrgångar. Den behöver hjälp. Den måste hämtas.

Då kommer nästa problem. Vem hämtar ut apparaten? Hur är det tänkt att det ska gå till? Förmodligen har designern och tillverkaren enats om att tummen och pekfingret torde vara lämpliga.

Och det var nog här som besökaren bakom dörren utbrast i all enkelhet sin svordom. För varken tummen eller pekfingret har något öga för tunnelarbeten och de jobbar dessutom i en tidspress: apparaten vill få sitt uppdrag slutfört så snart som möjligt och kan tänka sig att påbörja processen med omedelbar verkan, redan medan tummen och pekfingret kämpar sig framåt. De vet heller inte exakt vad de söker eftersom apparaten har en viss förmåga att variera sin storlek och därmed kräver olika grepp av tummen och pekfingret: är apparaten liten och tunn eller lite längre är normalt och aningen fetlagd, så måste tummen och pekfingret angripa den på olika sätt för att få in den i tunneln. Ett ytterligare problem som förekommer i samma region, det är när gylfen i byxan är för kort. Det räcker med att det saknas en centimeter, så blir det omöjligt för apparaten att ta sig fram till tunnelöppningen.

Det är då man kan få höra ett "jäääävlar!" på herrtoaletten.