Händer det aldrig något
obehagligt? frågar vänner hemma i Sverige, när jag berättar om allt trevligt vi
har varit med om långt där borta i min favoritstad Austin, Texas.
Texas – där går väl alla
omkring med en laddad pistol i fickan?
Inte vet jag.
Men en gång kändes det lite
läbbigt.
Vi hade varit på en omtalad
texmexkrog i Warehouse district mitt i stan och skulle till Saxons Pub, som
ligger några kilometer bort i södra utkanten av stan. Utanför krogen stod en taxi och jag frågade föraren om bilen
var ledig. Det var den. Och jag trodde då att mannen som satt bredvid chaffisen
i framsätet skulle lämna bilen och till exempel sätta sig i sin egen taxi, som
kanske stod någonstans i röran på parkeringsplatsen. Det var vad jag trodde.
Men nej. Mannen på
passagerarsätet bredvid föraren satt kvar. Och så körde vi iväg från Austins
centrala delar.
Jag sa till Blondinen att det
var konstigt att det satt två man i framsätet. Hon hade gjort samma reflektion.
Nästa konstighet inträffade när den mystiske co-drivern vände sig till oss och
frågade var vi kom ifrån. "Sweden, aha ...", sa han. Och så lade han
till: "How´s the police in Sweden?"
Vad svarar man?
Varför frågade han en sådan sak? Vad förväntade han sig av mina kontakter med
polisen hemma i Sverige? Och varför körde vi inte den vanliga upplysta
huvudleden på väg ut ur stan?
Jag sa något om att
den svenska polisen var väl okej, men att jag inte visste så mycket om den
saken. Jag hade inte mycket erfarenhet av polisväsendet där hemma. Co-drivern
blängde på mig och verkade vilja veta mer. Men jag höjde på axlarna, såg
frågande ut och sa istället till föraren att det var en konstig väg han körde.
Utanför var det nu becksvart och en natt i Texas kan verkligen vara svartare än
sot. Vägen lystes upp bara av taxins helljus, vägen låg tydligen utsträckt i
ett tomt landskap som det inte syntes mycket av i det kompakta mörkret. Vi åkte
inte förbi några hus och bara genom bakrutan skymtades ljus i fjärran. Det var
Austins skyline en halvmil bort. Där vi befann oss behövdes inga gatlyktor, för
där fanns tydligen ingenting att lysa upp.
–Oh, sa föraren. Jag
förstår att du undrar. Men det här är en genväg. Det är snabbaste vägen och det
blir lite billigare också!
Det var helt klart en
obehaglig situation för oss två i baksätet. Den vanliga vägen till Saxons gick
i ett område där det åtminstone utmed huvudleden fanns gott om neonskyltar,
upplysta butiker, vägkrogar, bensinmackar och småfirmor. Jag har nu i efterhand
en känsla av att vi var lite rädda, men att vi försökte dölja rädslan både för
oss själva och för varandra.
–Titta där borta, sa
föraren plötsligt och pekade i vägens riktning. Långt bortom strålkastarnas
område rakt framför oss skymtades ljusen från huvudleden.
–Där borta ligger
Saxons! sa han. Och när vi närmade oss, kom vi in på den vanliga vägen och vi
kände igen oss.
När vi skulle
betala, hade jag bara sedlar i höga valörer och föraren skickade in sin
co-driver för att växla.
–Jag får be om
ursäkt om han besvärade er, sa han. Han brukar inte prata med passagerarna. Jag
är hans övervakare och han får följa med ibland. Och han är helt ofarlig,
annars skulle han inte få åka med!
Varför han behövde
övervaka sin co-driver framgick aldrig.
Vi har även råkat ut för
polisen i Austin.
Det var en kväll när
vi hade sett den skönsjungande texmexsångerskan Tish Hinojosa på den lilla
puben Hole in The Wall i norra delen av centrala stan. Vi skulle köra hyrbilen
tillbaka till hotellet. Det ösregnade som det bara kan göra i Texas och sikten
var usel. Rätt som det var kom all trafik rakt emot oss i fyra filer. Bilarna
vi mötte blinkade med helljusen och fick svänga åt sidan i mer eller mindre
riskabla paniksituationer.
Jag hade svängt in
på en enkelriktad aveny. Det enda jag
kunde hitta på var att tända varningsblinkern, stanna för att försöka
göra en helomvändning i form av en U-sväng, för att sen leta upp den rätta
vägen söderut. Trafiken så dags på dygnet var inte särskilt tjock, så det
skulle nog ordna sig, tänkte jag.
Men det tog inte mer
än 20 sekunder, så såg jag blåljus komma mot oss. Fem sekunder senare hörde jag
en raspig högtalarröst med bred Texasdialekt.
–Kom ut ur bilen med
händerna på huvudet! sa rösten metalliskt och iskallt.
Det var naturligtvis
bara att lyda. Och nu ösregnade det inte längre, nu var det ett rent skyfall
med vatten som liksom hälldes ner från himlen. Efter två sekunder var jag lika
genomvåt som om jag hade ramlat ner i hotellets pool med kläderna på.
Poliserna satt kvar
i bilen och tänkte inte gå ut. Föraren vevade ner rutan och jag bad genast om
ursäkt, sa lite handfallet att jag var från Sverige och att jag hade missat
skyltarna som markerade att detta var en enkelriktad gata. De bad att få se
mitt körkort, såg att det stämde att jag var svensk och höll sen ett litet
föredrag om hur man skulle köra bil i Austin.
Förmodligen fick jag
som straff att stå ute i regnet så länge som möjligt, för det blev aldrig tal
om böter. Däremot hjälpte de mig att vända på gatan. De ställde sig tvärs över
två filer med blåljusen på och när jag hade vänt, blev vi eskoterade till
hotellet den rätta vägen. De vinkade och log innan de for vidare in i natten.
Jag har aldrig varit våtare
med kläderna på, men tyckte ändå att mötet med polisen i Austin var sympatiskt
på något sätt. Jag fattar bara inte hur de så snabbt kunde vara på plats eller
var de kom ifrån. Det måste ha varit en ren tillfällighet att de fanns i
närheten.
Och på Hole in The
Wall hade jag bara en liten stund tidigare fått en kram av Tish Hinojosa och
lyssnat på hennes magiska röst. Hon kom ihåg mig från ett turnéstopp i Malmö,
där hon sjöng sina ljuvliga texmexsånger på KB ett år tidigare.
Efter en kväll med
henne på scenen klarar man både poliser och skyfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar