Ett helt vanligt restaurangbesök.

Blondinen och jag satt på en grekisk kvarterskrog i Malmö och väntade på att få beställa.
Vi hade suttit där en halvtimme och under den tiden kom det flera nya gäster, som alla fick sina önskemål behandlade medan vi bara väntade. Då och då vinkade jag åt den något underdimensionerade personalen, för att någon av dem skulle förstå att vi var bortglömda. Men de tittade alltid åt ett annat håll och vi började minst sagt bli otåliga.
Men så log en av dem, han hade förresten en vit vante på sin högra hand av någon anledning, kanske var han Michael Jackson-influerad, och vi fick ett svagt hopp om att det skulle hända något.
Det gjorde det också.
Det hördes plötsligt ett rejält brak bakom min rygg och jag såg på Blondinens häpna minspel att det skedde något som inte borde ske. Jag vände mig om och såg hur gästerna bakom mig, ett till synes gift par, hade råkat ut för att deras bord hade vält omkull med tallrikar och allt. Det röda vinet hade i fallet till största delen placerat sig på mannens nystrukna vita skjorta, men hade räckt också till några rejäla fläckar på hans jeans. Glasen hamnade på golvet och den något underdimensionerade personalen kom springande med hinkar och sopkvastar i högsta hugg.
Att ett bord kan välta omkull på en restaurang var en häpnadsväckande insikt.
Detta försenade naturligtvis vår beställning ytterligare, men efter en stund hade vi en med block och penna försedd servitör vid vårt bord.
–Tzatziki och Mezes till att börja med, Moussaka och Souvlaki som huvudrätter och Jiaourti meli med yoghurt, honung och valnötter, samt en Baklavas som dessert, skrev han på blocket och så försvann han. Och där satt vi en halvtimme till och undrade varför det inte hände något.
Jag hann i alla fall läsa på brandsläckaren fem gånger hur man skulle använda den vid eventuell eldsvåda. Till slut kom servitören tillbaka med block och penna och frågade vad vi hade beställt.
–Allt som du skrev upp på blocket, sa jag.
–Ja, tyvärr har er beställning försvunnit, log servitören artigt.
–Tar det nu en helvtimme till, innan vi får se dig med förrätten? undrade jag.
Vi fick varsin sallad som plåster på såren, så vi hade något att peta i, medan vi fortsatte att vänta.
När vi till slut fick in precis vad vi hade beställt, kunde vi, om inte njuta av de grekiska specialiteterna, så i alla fall stilla vår hunger. Det var inte förrän vid desserten och kaffet, som det strulade nästa gång.
Kaffet serverades nämligen innan vi hade fått våra desserter, vilket var trist, eftersom i alla fall den ena desserten, som väl mest kan liknas mest vid en bakelse, kunde må gott av att blandas med kaffesmaken.
Efter fyra påpekanden fick vi in desserterna.
Kaffet var för övrigt måltidens godaste inslag, konstaterade vi, när vi sakta promenerade genom stan.

Stockholmare i farten.

Pratade med grannfrun igår.
Det vill säga, att det var mest hon som pratade, för hon hade varit ute och rest och då har man ju alltid något att berätta.
Hon hade varit nånstans uppåt Jönköping och hamnade på tåget  hem bredvid en stockholmare som var ute och reste med två barn. De skulle till Köpenhamn, sa han. Ungarna skulle få gå på Tivoli och annat kul. De var mest nyfikna på tigrarna på Zoo, fortsatte han och skrattade efter en konstpaus.
Malmö skulle de inte hinna med att besöka.
–Men där finns väl inte så mycket att se? log han. Melodifestivalen är ju inte i år!
–Förresten, sa han sedan, hur långt är det från Malmö Central till Flygbåtarna?
Grannfrun undrade först om hon hörde rätt.
–Flygbåtarna?
–Ja, de är ju snabba att ta sig över med, sa stockholmaren. Och de går ju titt som tätt.
–Nja, det gör de ju inte, numera, sa grannfrun.
–Jaså? Har dom dragit ner på trafiken?
–Ja, det kan man väl säga.
–Jaså, jaha... Då blir det kanske en liten paus i Malmö... Men det är väl gångavstånd till terminalen, eller hur?
–Nja, sa grannfrun, som nu hade börjat njuta av situationen, förstod jag när hon berättade vidare.
–Gångavståndet finns inte längre. Flygbåtarna är borta.
Stockholmaren såg oerhört konfunderad ut.
–Jamen, hur ofta går färjan... Och hur lång tid tar den över Sundet?
Då kunde inte grannfrun hålla masken längre, så hon skrattade och försökte få fram att det här tåget, som de åkte med, skulle ta sig ända fram till Hovedbanegården vid Tivoli och det tar bara några minuter över bron över Sundet. Och man åker under vattnet också, i en tunnel, sa hon.
Stockholmaren satt sedan tyst en lång stund, tittade sig omkring, som om han försökte kontrollera att han var vaken, och sa sedan med låg röst:
–Bron... är den redan färdig och klar? Hörde ni det pojkar? Det blir ingen flygbåt! Bron är klar!
Grannfrun småskrattade hela vägen hem, sa hon.

Kodsamhället.

Hemliga koder är nödvändiga för varje samhällsmedborgare.
Du vet.
Du har ett antal koder för att t ex komma in på dina bankkonton eller kanske för att öppna en vanlig ytterdörr. Utan kod står du där.
Som när jag tryckte in mitt nya plastkort på en bensinmack när jag hade tankat. Jag gick in för att betala, körde in plastkortet i läsaren och tryckte glatt ner mina fyra hemliga siffror.
"FEL KOD" sa apparaten. "Försök igen!".
Hm, tänkte jag. Jag måste ha tryckt lite snett och vint och kommit åt fel knapp på någon av siffrorna.
Gjorde om samma sak en gång till. Samma siffror, samma svar. "FEL KOD".
"Du kanske ska strunta i koden och ta fram din legg istället?" sa kisen bakom disken.
Det gick bra.
Senare samma dag var jag inne på ICA i Limhamn, där det finns en Bankomat strax innanför ingången och jag behövde lite cash.
Tryckte in plastkortet, knappade in min hemliga kod och beloppet som jag vill ha i SEK.
"Kortet går inte i denna maskinen" var innebörden i texten som kom upp på den lilla bildskärmen.
Vadå, tänkte jag. Jag har ju använt detta bankkort i månader utan problem! Vad är det nu?
Vågade inte testa en gång till. Apparaten kan ju behålla ett plastkort och äta upp det.
Gick snett över gatan till en bank som jag inte anlitar i vanliga fall. Men här finns en Bankomat. Och här kom det ut svenska pengar i det belopp jag hade önskat. Inga problem med koden, alltså.
Men på vägen dit, ett kvarter, hann jag fundera mycket på varför kortet inte funkade på ICA. Var det rätt kort? Brukar jag ta ut kontanter på ett annat kort? Är jag helt pantad i roten?
Jag vet inte. Men psykologen jag käkade lunch med häromdan, han sa att vi idag har så många hjälpmedel som ska hjälpa oss komma ihåg saker och ting, att vårt egen minnesfunktion i hjärnan håller på att förtvina. Snart minns vi inte vad vi heter. Vi måste ta fram iPhonen och knappa in en kod som leder till uppgifter om vad vi heter, var vi bor och hur vi ska komma hem. Det är bara att sätta  igång den talande GPS-rösten i bilen, som talar om när vi ska svänga till höger eller vänster tills vi är hemma. Huset bör vi känna igen, när vi är framme.
Bredvid min dator har Blondinen lagt en liten anteckningsbok, där hon har fyllt i alla hemliga koder och adresser till vänner och bekanta. Ett ögonblick, jag ska räkna...

I hennes lilla bok finns 131 adresser och koder som behövs för att allting ska fungera.
"Men vi har fler", säger hon. "Jag fyller i nya flera gånger varje vecka."
Och ju fler som noteras, desto tommare blir hjärnan.

Hur mycket vann du i veckan?

Får konstiga brev i datorn.
Från Annas Supershopping kommer följande:
"Hej. Vi har försökt komma i kontakt med dig angående resa till paradisö." Sen kommer ett par rader om denna resa. Biljetten ska bekräftas. Den gäller för två.
"Skynda om du fortfarande är intresserad!"
Vad då fortfarande? När var jag intresserad? Och "försökt komma i kontakt"? De, vilka det nu är, har ju min mailadress. De kunde ju nå mig nu!

Från ett okänt företag kommer mejlet som säger att de vill ge mig en valfri Smartphone, "därför att du är en av dem som vi vill ska gå vidare i tävlingen". Varför vill de det? Och vilken tävling? Jag har aldrig tävlat om en telefon. Tänker aldrig göra det heller.

På ett mejl lyder rubriken "Du får nu 4500 kr, Larz!" Varför får jag det? Jo, jag ska använda dem för att spela på ett slags casino. Ursäkta, men det gör jag aldrig.

Från en Maria Rydén kommer det mejl så gott som dagligen. Nu senast lyder det "Hej Larz. Vi har dragit följande användare i finalen. 1. Andrea Villa. 2. Larz Lundgren 3. Admir Rebac. Om du vill att vi ska sätta in SEK 30.000 på ditt konto, behöver du bara svara på några frågor. Då är du med i lottdragningen och får besked direkt."
Jag undrar över vilken final det är hon skriver om. Hur kom jag dit? Och vad är det för en lottdragning? Får jag 30.000 spänn direkt när jag har svarat på frågorna även om jag svarar fel? Och går då pengarna till Andrea Villa eller Admir Rebac? Jag begriper inte ett skvatt, men det är nog det som är meningen. Maria Rydén bombaderar mig med sina brev, där hon ofta undrar om jag inte vill vara med och få priserna. Och hon undrar också hur hon ska komma i kontakt med mig. Borde vara en enkel match att leta fram min postadress eller något av mina telefonnummer. Underligt att hon inte fattar att jag struntar i hennes erbjudanden.

"Kära Larz", säger Thorn, som jag trodde sysslade med att hyra ut teveapparater. Men numera lånar de tydligen ut pengar till höger och vänster. "Thorn kan låna dig upp till 25.000 kr meddetsamma. Pengarna betalas in på ditt konto direkt och vi bryr oss inte om vad du lånar pengar till". Bussigt. Men hur mycket ska jag betala i ränta på lånet? Jag vet inte, för jag gillar aldrig att läsa det finstilta.

Frågorna hopar sig.
Får du också de här breven? Hur mycket har du vunnit?
Och den allra mest intressanta frågan är naturligtvis: vem är Maria Rydén?